tisdag 24 april 2018

Prioriteringar





Jag sitter tungt på rumpan. Träsmak. Är inte vårt golv ovanligt hårt? Eller är jag bara gammal och trött….
Min ena hand håller undan två hungriga valpar och den andra försöker få lilla hundbabyn att äta.
Hon kippar efter andan och skriker ihåligt rätt ut. Tystnar innan munnen stängs, slänger lätt med huvudet och verkar desillutionerad.
Inte för att valpar vet mycket om världen, men den här verkar ganska lost i sig själv. Lost i att hitta tutte, lost i att hålla i, och totally lost i hur hon ska bete sig.
Jag lyckas manövrera fast henne på en spene där ett syskon just sugit fram mjölken, han piper besviket när jag drar loss honom och sätter dit syrran. Så bökar han vidare, hittar en nästan lika bra matbar och suger förnöjsamt medan han klunkar snabbt och sväljer. Jag klappar lite ursäktande på honom, och smeker de andra två som jag fortfarande håller undan så den lilla konstiga ska få sitt.
De hade somnat och vaknade förstås av mina rörelser och så är cirkusen i full gång igen.
Alla vill ha mjölk, den lilla tiken fattar inget och när hon piper sina uddaljud blir mammahund orolig.

Allt fokus på sjuklingen.

Familjen tittar till henne. Kollar att hon ätit. Hjälper henne. Betraktar.
Är hon inte kall? (Jo)
Skriker hon inte lite udda va? (Jo)
Ser hon inte lite platt ut i revbenen? (Jo)
Är hon inte blek i slemhinnorna? (Jo)
Har hon inte ovanligt svårt att dia? (Jo)
Kan man inte ge henne medicin? (Jo) (Men det kommer inte hjälpa)
De nyfödda små växer, smackar förnöjsamt när de ätit klart.
Klunkar mjölk och trampar belåtet på mammas tuttar. Bökar med små envisa valpgristrynen, slåss om maten och ligger totalt avslappnade efter sina måltider, andas fjärilslätt och rör sig smått i sömnen.
De är så söta!!
Vi ser dem inte.
Klappar oroligt den lilla.
Hon låter övergivet och viftar planlöst med sina ben.
Knubbiga syrran vill ha mat, vi flyttar henne så sjuklingen ska få plats. Mammahund puttar henne försiktigt oroligt (bort från närheten?) och vi ber henne låta bli.
Kupar våra händer oroligt över den lilla kroppen, pratar, andas och hoppas att hon klarar det. Ser inte vår fina kull, gläds inte över de välmående små, missar Mammahunds lycka över sina telningar och känner inte nyföddhetsandan som tillfälligt bosatt sig i valprummet.
Vi är ju nästan bara ledsna.

På kvällen tar jag beslutet att lilla ängeln får bli en riktig ängel.
Så svårt!!

Sex små bebisar ligger i en hög.
Jag betraktar dem där jag sitter. Ser dem andas enkelt och lätt. Ser dem spritta till och sen sova vidare.
Ser dem dia, böka runt om maten och pipa när de hamnar för långt bort från mamma. Ser dem vara alldeles som små valpar ska vara.

Det är tyst i rummet. Vinden och solen blandas i ett lätt vårfladder i gardinen. Ljudet av små andetag hörs om jag anstränger mig och håller igen mina egna.
Mammahund ligger utsträckt på sidan och sover en nybliven mammas lätta sömn. Hon hör minsta lilla och vakar över de små med hökblick.

Och allt är precis som det ska vara 




söndag 22 april 2018

Guva vi har varit oroliga OMG babysarna är HÄR!


Vår fantastiska supertik Annie som vunnit det mesta man kan vinna, och inte minst hela familjens hjärtan, har blivit mamma!!

MULTICH MULTIJW INTCH NORDCH SECH DKCH FICH VDHCH LTCH BGCH BGGCH NordicJW'14 SwedishJW'14 FinnishJW'14 NorwegianJW'14 DanishJW'14 HelsinkiJW'14 Bundessieger'15 NordicW'16 SummerW'15 MoletaiCW'15 reserve EUW'15 Group Winner 
Jean Dark Annies Song 

Första gången hon blev det födde hon normalt tills nummer tre fastnade och vi fick åka ilfart till sjukhuset och snitta ut resten av killarna.
Sex underbara pojkar blev det, som några veckor senare drabbades av ett värstingfult virus, och dog som flugor.
Läs mer om det HÄR OCH  HÄR

Av olika anledningar blev Annies son kvar hos oss, om honom, och hans otroliga vinst på Crufts kan ni läsa HÄR.

Iallafall.
Annie har blivit mamma igen 💜

Igår var det dags, och vi var sjukt oroliga. Tänk om det skulle bli kejsarsnitt igen? Tänk om det bara blir hanar? Tänk om det inte blir några valpar alls? (Ja, det trodde vi de första fem veckorna då Annie var smal som en sulfid, för att plötsligt svälla likt en ballong) Tänk om alla valparna blir sjuka igen? (Veterinären lugnar och säger ingen fara).
Ja, tänk om, tänk om, tänk om......

Första valpen anlände under seneftermiddagen, och sen kom de som pärlor på en rad. Den sista lilla fröknen tog dock lång tid på sig, hann svälja fostervatten och blev mycket medtagen.
Hon är lite ynklig, och vi får se hur framtiden blir för henne - HÅLL tummarna alla!

Annie själv är väldigt trött, det tar på krafterna att husera sju ungar i en och samma mage, äta ofta, kissa ofta, ligga fel, stå fel, bli svullen i fötterna, släpa tungt och aldrig få sova för att nån alltid sparkar....
Ja, och sen ska de ut också. En efter en, och det är inte alltid en walk in the park. Phu.

Men med rena filtar, pussar och kramar, mat på sängen och en natts hyfsad vila (de slåss om tuttarna, rapar, smackar, sparkas och bökar också, så ser den nyblivna mamman inte längre ut som om hon blivit mosad under ett tåg.
Hon ser stolt och glad ut, och kastar sura blickar på de av våra katter eller hundar som vågar sig för nära - barnen är hennes allt just nu.

Kasta ett öga på de små om ni vill, visst ÄR de söta! 💜


Små, små fötter och en liten Trötter 

Mat mest hela tiden... 

Puffhane 1

Puffhane 2 

Nakenhane 

Nakentik 

Pufftik 

Pufftik
Nakentik
TUSEN TACK Arja, för att vi fick använda din fantastiska hane - och tusen tack Tiina, för all hjälp!
Mer om pappa och kullen senare.
Nu ska vi bara njuta.

tisdag 27 mars 2018

Mariann ♥




Mariann Elvethun
1973 – 2018
Kennel Black Jax





Nu i mars 2018 besökte jag mitt gamla hemland, Norge. 
Just i Norge bor några av mina gamla och väldigt viktiga vänner, Mariann och Ronny.
Den här gången var dock inte en gång som var full av skratt, skvaller, godisätande, hundtävlingar och kattprat.
Vi skulle alla istället ta adjö av en älskad och viktig vän.
Vi skulle göra sådant som de flesta av oss inte tänker vi ska behöva göra, inte ännu, inte när det gäller viktiga vänner.
Ta adjö. 





Jag har blivit ombedd av NDK att skriva om Mariann Elvethun, och har valt att göra det ganska personligt. För Mariann var personlig.

Hon var intresserad av människor, nyfiken på livet och hade ett stort och brinnande intresse för hundar. 
Som jag vet det så var leonberger en ras hon från början engagerade sig i, och sedan följde den stora passionen – dobermann.
Från oss köpte hon CH SDV ungh-03 Jean Dark Ungaro de Jacomo och senare CH Korad Jean Dark Organza som delägdes med mig. 

Från Organza fick Mariann sin stora stolthet, KORAD LP II Neumunster JG Sieger 06 NO CH EEW-06 BH Black Jax A Touch of Organza ”Maja”, som i sin tur fick många fina barn med olika hanar. 


Marianns stolthet - Maja 


Mariann var otroligt engagerad i rasen, och hon besökte alltid stora evenemang såsom IDC, Världsutställningar och stora raspecialer, både i sitt eget land, men också på andra ställen i världen. Oftast åkte vi några stycken, och vi hade hemskt kul tillsammans. 


Jag minns inte var detta är, men jag minns Marianns enorma glädje varje gång hon vann.
Jag tröttnade aldrig på att se hennes lycka vid vinst :)

På senare år blev Mariann intresserad av tibetansk spaniel, och som vanligt hade hon med sitt fantastiska hundöga turen, skickligheten och förmågan till att genom hårt arbete också sätta sin egen prägel på hundarna här.
Bla genom INTCH NORDCH Black Jax Forbidden Paradoxal som vann stort, inte minst BIS på en rasspecial och fick en hel del fina barn. Sonen FINSK V-15 NOCH DKUCH SECH Black Jax Mystique Alchimie är också en välkänd profil i tibbekretsar.



Mariann och Ida,
en duo som rönte stora framgångar med Marianns fina Black Jax tibbar 

💗

Första gången jag mötte Mariann var i mitt eget kök för en sisådär 17 år sedan.
Jag minns det som om det vore igår.
Mariann fladdrade in i vårt hem, och våra liv, nyfiken, färgglad, levnadsglad och stannade kvar med besked och med skratt.
Jag kommer ihåg min man som betraktade norrmännen med intresse. Han sade pinsamt nog till dem där vid vårt köksbord att han förstod att de inte var riktigt kloka, för ingen som kör hela vägen från Oslo till Stockholm bara för att köpa en dobermannvalp, kan vara normal.
Jag skämdes nästan ihjäl.
Ronny log lite och Mariann lade av ett storskratt och talade om för Anders att det var just det hon var – klok.
Hon hade minsann undersökt, letat, funderat och kommit fram till att den bästa valpen fanns just i vårt hus, och för hennes del kunde vi bo vart f-n som helst – Timbuktu, London eller Stockholm – det kvittade, hon ville ha sin valp. Och som hon lade till, hon ville ha den bästa.
Jag gav Mariann det bästa jag kunde. Och som jag fick tillbaka!
En vän av rang. 💕
Mariann tog plats i mitt liv. Och hon gav.
Hon gav frikostigt av sig själv, ibland också när jag inte ville ha…..! 😊

En vanlig dag i Vita Huset - Mariann och jag spanar in valpar,
rörelser och hojtar på våra dobermann som givetvis inte hinner fångas av kameran.... 

Mariann stöttade mig totalt och all in när jag var arg på min man – ”absolutt, han er en dritt, en SVENSK dritt!
Hon hjälpte mig uppfostra döttrarna om jag var trött – ”Jenter, kom hit a! Mamma er gammal å må fölge regler lissom, mammaer fölger regler.”
Viskar med de små;
”Kom a jenter, vi kjöper is og potetgull!


Linn och Mariann på Gotland, ett älskat ställe av oss alla,
och vi höll många av våra sommarlov där i el salig röra av hundutställningar,
grillmiddagar, umgänge och skratt. 

Hon hittade utställningar, bokade resor, hotell och snokade rätt på fina hundar. Engagerade oss alla, även om vi inte riktigt hade ork. Även om Mariann själv inte hade ork. Hon hittade orken!

Redan som tonåring blev Mariann kronisk sjuk, och det var inget hon hade så stor lust att lägga tid på. Varken prat om det eller egentligen att ta hänsyn till det i sin vardag.  
Hon skrattade bort smärtor, tårar och sorg. Hon hade alltid med sig smärtstillande och erbjöd oss all frikostigt dubbel medicin – ”man blir så morsom och glad, bare smak!”
I många år levde Mariann med ett lidande jag inte helt kan föreställa mig. Ett lidande ingen borde få utstå.
Trots detta hade hon alltid ett leende, en kram och intresserade ord att ge oss andra. Hon delade med sig av framtidsplaner, tankar, livslust och drömmar.
Mariann hade alltid livslust och drömmar och det är en sak jag tycker är beundransvärd, viktig och faktiskt också eftersträvansvärd. 




Tidigt i vår bekantskap började vi prata i telefonen. Vi pratade dobermann, parningar, utställningar och helt enkelt om livet.
Timmar och åter timmar försvann och det blev ofta en dyrköpt historia för våra män som blev fullständigt rabiata över kostnaden telefon Lilleström – Stockholm – Stockholm – Lilleström.
Det hindrade inte Mariann, och ofta ringde hon viskandes för att inte Ronny skulle höra.
Mariann fanns alltid där, snäll, klok, och knasig. Hon vaktade gärna på sina vänner och tyckte hon någon behandlade oss dåligt var det full support som gällde – JÄVLA SVENSK ASSÅ!! Hon ruskade om ganska många verbalt, och de fulaste ord man kan tänka sig kunde lätt komma ur frk Elvethuns mun.
Jag tänkte ofta hur ett så stort och fantastiskt hjärta kunde rymma sådana gräsliga ord? Och ja, jag frågade Mariann om det ibland också, men hon ryckte mest på axlarna och ville prata om mer väsentliga saker.
Så just den frågan fick jag aldrig svar på 😊
Alla i gänget har hört henne hojta irriterat över domslut och, eller domare, och det har hörts långt över de tättbebyggda utställningslandskapen…. Det var jobbigt och hon och jag hade en tyst överenskommelse – när grodorna började hoppa lämnade jag platsen och tog en fika nånstans för att slippa vara i närheten och skämmas.

Ibland försökte jag prata vett med henne; ”Mariann, man säger inte så…….”
”Jo, jeg gjör det!”
”Men om folk blir ledsna då?”
”Da må de bara slutte å väre SÅ DUMME!”
”Men Mariann, kan du inte försöka tänka efter före, så du inte behöver ångra dig efteråt?”
”Jeg angrer meg IKKE!!”
”Aha, men när du sagt de här sakerna kan det ju kännas dumt?”
”Nejda, det kjennes bare mere dumt å ikke si noe. Jeanett, det er likom bare noe som MÅ UT. Og når jeg har fått det ut föles det lissom såååå godt!!”
Vi enades om att vi var oeniga i det där. 


Mariann uppmuntrade och hjälpte egentligen de flesta på sin väg.
Hittade hon ingen drillade hon det som fanns - mina barn.
Här är Sofia, ca fem år, som superhandler av Marianns dobermannhane Jack.
Givetvis förevigades det hela och skickades till barnets mor.
Efter att glass, godis och cocca (cola) delats ut som belöning för superbt arbete. 


Vi enades aldrig heller i det där med reglerna kring mina barn. De levde lyckliga och regellösa när Mariann och Ronny var i närheten.
Vi umgicks ibland ofta och ibland sällan. Men jag hade alltid en god och stark vän i Mariann. I med och i motgång.
Hon visste hur man var en god vän. 



För en tid sedan bokade Mariann en vit orientalkattunge av mig. Hon ville att den skulle ha den där stabila Jean Dark mentaliteten sade hon, och så skulle den vara SNYGG. Bäst i kullen. Minst lika snygg som vår Happy.
Jojo, Happy blev tvåa på World Cat Show och jag kände pressen komma krypande…. Mariann ryckte bara på axlarna, skrattade åt mig och frågade om jag kunde skynda på. Hon hade massor av planer för sin lilla katt och ville inte vänta.

Några månader senare kontaktade jag Mariann och sade att ungarna i den kull jag sett ut åt henne inte var helt kuranta, och att jag oroade mig för dem. Hon skrattade och sade att hon inte var helt kurant hon heller. Så de kunde passa fint ihop, eller så tog hon en i nästa kull. Och sen ville hon prata om roligare saker.
Jag lovade henne en hona i nästa kull. Snart. Fort. Och den bästa. Såklart.
Mariann gillade inte att vänta.

Förstås blev det inte så.
Finaste Mariann 

Samma dag som den väntande kattkullen bestämde sig för att födas, begravdes min kloka och viktiga vän. Samtidigt som jag satte mig i planet på väg mot Norge fick jag en bild hemifrån på den första kattungen.
Så förunderligt. 


Få kunde stråla som Mariann när hon vann! 

Mariann är för mig en helt fantastisk människa. Hon har lärt mig så mycket om att behålla sin glädje, sin nyfikenhet, sin barnslighet och sin vuxenhet och förstås sina drömmar.
Att aldrig släppa sina drömmar, för då lever man inte mer.
Jag är oändligt ledsen att mista Mariann. Och oändligt glad att få haft en sådan klok och knasig vän, och jag önskar henne en fin resa dit hon ska.
På alla vis försöker jag hedra min speciella vän genom att vara positiv, tänka glada tankar och minnas hennes ord om att ta hand om våra hundar och värna om dem inför morgondagen.

Lev i frid Fina Mariann. Lev, inte vila, du har vilat så mycket och genom din sjukdom missat så mycket som du velat gjort.
Där du är nu har ingen ont, och inget hindrar dig längre från att göra allt det du så gärna vill.
Så lev i frid.





Alla mina tankar till Marianns nära och kära och inte minst till Ronny 

torsdag 22 mars 2018

Dobermannvalpar i görningen



Ja, vi planerar en, ev två kullar med dobbisvalpar under 2018.
Den första har vi förhoppningsvis nu i en mammamage, och om några veckor vet vi svaret.

Blivande pappa är den serbiske storvinnaren CH Hazar Di Altobello, en kraftfull, vänlig, lugn, social och lekfull herre med ett av de mest utmärkande huvuden jag nånsin sett.

Hazar och hans husse gjorde oss en stor tjänst och tog en tripp till Stockholm, bara för att den här drömparningen skulle bli av, och jag är galet tacksam - TACK Dejan!

Dagen D hämtade vi upp herrarna på Arlanda, och körde till Vita Huset, tog en kopp kaffe, Hazar (som kallas för Rocky sådär mer privat) fick leka i den svenska snön, spana in våra höns, hästar och omgivningar och sen blev det date.
Av allt det svenska var nog vår argentinska pingla det mest uppskattade inslaget i Vita Huset, och man kan lugnt säga att tycke uppstod.
Exakt 11 minuter efter första mötet var vårt syfte med hela resan ordnat. Phu! 😊

Mamma Tania är vår bruna ögonsten, en dobermann som till fullo är nästan allt man kan önska sig. Snäll och vänlig, orädd för det mesta i vår värld, arbetsglad de luxe och totalt fri från stress och pip. En egenskap som i mina ögon är viktig, och något jag alltid strävar efter att behålla bland våra hundar.

Givetvis är båda hundarna hälsotestade, i dagsläget fritestade från DCM, och med stamtavlor som ser sunda och bra ut vad gäller släktingar längre bak.

Vi säljer våra valpar till Dig med ett stort och aktivt intresse för en bästa vän och som kan tänka dig att HD-röntga, hjärttesta och mentaltesta din hund.
Jag ser också helst att du kan tänka dig gå lite kurser och helst ställa ut någon gång iallafall under din hunds liv.

Vill Du veta mer? Kontakta mig gärna: kennel@jeandark.com


CH Hazar di Altobello
(e. CH Da Vinci El Greco u. CH Tijana Daria di Altobello) 

Finns det något vackrare,
 än just ett vackert dobermannhuvud...?💗


Det mesta i Vita Huset var toppen, enligt Hazar - även hundleksakerna! 

Snölek är KUL!!!!!
TJOHOOOO!!! Hazar gillar den svenska vintern! 


CH Tania de Akido San 

Tania 


fredag 16 mars 2018

Uppfödare i samarbete




För några år sen startade jag en Facebooksida som jag kallade Dobermannuppfödare i samarbete. Anledningen till det var att jag var galet less på alla stridigheter oss uppfödare emellan, och förstås livrädd för hjärtfelet DCM som plötsligt spred sig som en löpeld inom vår fina ras. Jag tänkte att vi aldrig skulle bli av med en sådan allvarlig defekt om vi inte samarbetade.

Vi blev trots tidigare historia många som ville jobba tillsammans med varandra i gruppen, idag skulle jag tro att av de flesta aktiva svenska uppfödarna ingår i vår samarbetsgrupp.
Gruppen fyller sitt syfte ganska bra, vi är många som delar funderingar, erfarenheter och händelser inom just vår ras. Just så som var min tanke.
Vi har också hunnit setts över middag och fika, lyssnat till en veterinärföreläsning och här känner jag att vi nog skulle kunna göra mer, när tiden och livet vill :)

Parallellt med detta skapade jag också sidan Dobermann DCM, och på de fem år gruppen funnits har den växt till att idag innehålla 8400 medlemmar från alla världens hörn. Många tårar delas där, en del snytingar (vi jobbar hårt på att alla ska vara snälla och arbeta konstruktivt) men framförallt en hel massa, massa erfarenhet finns om hjärtfel i denna grupp.



Kort tid efter startade jag även Siames och Orientaluppfödare i samverkan, samt samma sak på sphynxsidan, och jag vet att andra startat liknande grupper inom sina raser.
Faktiskt såg jag en sådan grupp startas idag, och det gjorde mig så GLAD! Kul att fler tar efter!




Ett av de bästa sätten att komma framåt i en ras är just samarbete.
Det är också ett roligt sätt att arbeta med de fyrbenta som man gillar och är intresserad av.
Man kan -förutom att slåss, konkurrera och ogilla
- umgås, nyttja varandras linjer, lära av varandra, skratta ihop (gråta med för den delen) och få hjälp av kollegor.
För vi uppfödare är inte bara konkurrenter - vi är ju faktiskt KOLLEGOR. Vi brinner för samma ras/katt/hund/häst, och troligtvis har vi en hel massa bra saker att ge varandra.
Vi kan ge till en annan som jobbar mot någorlunda samma mål som jag.
Vi kan få av en annan som jobbar mot någorlunda samma mål som jag.

Min kollega kanske inte har valt samma väg som jag, men jag vet ju faktiskt inte vilken väg som är rätt.
Kanske min.
Kanske min kollegas.
Time will tell.

Hursomhelst - jag gillar verkligen tanken på att fler börjar få upp ögonen för hur viktigt samarbete och gemenskap är,
HEJJA er som jobbar för det, starta fler grupper och testa middagar/möten/babbelkvällar och kanske en och annan föreläsning!
Det är så KUL!



* Så hörni, starta grupper - Facebook är en enorm tillgång vad gäller detta- håll grupperna vid liv, var rädda om varandra, umgås och låt er ras utvecklas med er och andra.
* Försök träffas IRL, det gör att man lär känna varandra OCH faktiskt är snällare.
* Gör roliga saker inom er ras också, inte bara prata och jobba mot sjukdomar (även om det är SUPERviktigt!) man måste också göra kuliga saker och få skratta ihop. Det kan vara nog så tungt att föda upp ibland.


måndag 12 mars 2018

Jean Dark King For A Day - KUNG för en dag


Vår Prinsunge ­- KUNG för en dag.
På riktigt - CRUFTS 2018







En alldeles speciell kull föddes hos oss på Jean Dark några dagar in på det nya 2017. Lätt stressade av julen och det knappt genom dörren ut gamla året föddes vår K-kull samma dag som våra kattungar, allt för att göra dygnet händelserikt kan jag tro 😊

Ja, de små anlände sannerligen med buller och bång, om det kan du LÄSA HÄR/ KLICKA

Lite trötta över leveransen av bebisarna och inte minst av Hundgudens val att bara ge oss hanvalpar satt vi till slut vid stolta mamma Annies valplåda och njöt av myllret i den nya lilla familjen.
Sådana perfekta små liv!
Små, små näsor. Små, små öron och små små själar där inne. Fast nu mest truliga, tjocka valpkroppar, gnyende om de kom för långt bort från mamma, smackandes med små trutformade munnar och mjölktrampande, perfekt formade små fottassar.

Jag kände mig vemodig, av vår önskekull blev det inget till oss – vi har helst inte hanar hemma, och tikarna lös med sin frånvaro.
Annies barn växte, och så en dag inträffade en av de mest fruktansvärda händelser i min uppfödarkarriär.
 - Valparna blev sjuka och dog.
En efter en lämnade de oss, under dramatiska former. Om detta kan du LÄSA HÄR/KLICKA



Nyfödd King

Jag förbannade mig själv som surat över pojkar och sörjde med dottern och resten av familjen. Stirrade på valplådan och de två hanvalparna som fortfarande levde. Skulle de också dö? 

Andades han ordentligt? Var inte brorsan kall/varm/konstig/för stor/för liten/skum/och så vidare……
Killarna växte och vaktades på av alla i familjen, varenda steg de tog höll vi koll på, och de båda busungarna trodde nog vi alla var deras slavar, de fick nästan göra vad de ville. Vi var så glada att vi hade dem!
Ena unga herrn fick flytta till sin längtande matte några timmar bort, och King var lovad till sin nya familj i England.
Av olika anledningar blev det inte så, och plötsligt stod vi där med en ung valp utan familj.



Leveransklar - Till oss 😍

Det var något speciellt med vår Prins King Kung.

Dotterns favorit. Killen med pepparkornssammetsögon. Jag dyrkar Sammetsögon.
Vi ska INTE ha en hanhund i huset!
Jag avskyr jobbet med hanar och löptikar. Vad ska man med en hane till när man föder upp? Vi säljer honom!
Valpen struttar runt på golvet med en sällsam ”se på mig karisma!” Var han än går fastnar mina ögon på honom.
Dottern förklarar att jag är blind, han måste stanna. Jag håller med. Försöker tänka bort att han har snopp. Jag.vill.inte.ha.en.hane.
Skakar på huvudet men bilden av valpen som travar över vardagsrumsgolvet håller sig envist kvar – en sådan sockertopp.
Klart vi ska ha en Sockertopp i familjen!!
Och så får King får stanna.

Vi anmäler till Kinesspecialen och den lille plutten debuterar knappt fyra månader ung och vinner BIS. Bedriften gör han om på nästa rasspecial och vi bara skrattar!
Det är inte klokt alltså!


Fyra månader och BIS

Certen ramlar in, och strax efter Prins(K)ungen fyller ett år är han landets vinstrikaste hane. En snorvalp bara ju!

Dottern vill till många tävlingar, och nu gärna till Crufts, och och såklart hon har rätt.
För första gången åker vi så dit och ställer egenuppfödda hundar som vi själva äger på Världens största hundutställning (I år var där ca 27 tusen anmälda hundar.!!) 
Fast först får vi grå hår av hur man anmäler till den här speciella utställningen...? 
Hur man ordnar passet. Hur man transporterar sig själv - OCH tre hundar- till det förlorade landet och hur vi ska hitta/bo/leva/ta oss/ och bara klara allt…. Hua!


Detta med kennelklubbar och grönt. Vad är det med grönt egentligen? 

Dottern klarar det mesta av jobbet innan och tillsammans ordnar vi resten.
Vi landar en tidig vårdag, skakar av oss det svenska snökaoset, gömmer vantar och mössor och njuter av knoppande grenar, yrvakna blommor och lätt fågelsång.
England visar upp sig med sol, 10 plusgrader och vi firar dotterns födelsedag med shoppning på Cruft, skratt och fjärilar i magen inför det stora T.Ä.V.L.I.N.G.S.D.A.G.E.N


Åhhhh, vad jag vill vara rik och bara shoppa allt jag ser! 

Shop til you drop.... Hehe! 

Tidig morgon är vi på väg till utställningen.
Ännu tidigare gråter vi nästan en skvätt när vi upptäcker att vi debuterar i GLÖMMA HUNDARNAS PAPPER HEMMA.. Hur ÄR det ens möjligt…??

Det är det tydligen, men efter ett par timmars svår ångest ordnar snälla arrangörer nya till oss och vi dansar mot ringen med spänning i magarna och glädje bubblande i benen.
Vi ska ställa ut på CRUFTS!!


Från parkeringen till hallarna är det ganska långt.... Och vädret är hm... engelskt? 

Gulklädda människor överallt. De håller koll,
de organiserar och de ser till att vi alla kan gå säkert på alla övergångsställen. 

Vi hittade till ringen! 

Tidig morgon. Inte många som hunnit komma än. 

Katalogen är som en gammaldags hederlig telefonkatalog. FETT TJOCK – och de alla sidorna med nästan 230 deltagande är ruskigt intressanta!
Fina, spännande och nya hundar vi aldrig sett från hela världens länder trängs längs de numrerade sidorna, och framför allt på den illgröna mattan bara några meter framför våra ögon.
Vi befinner oss i ett eldorado för den hundintresserade!!

Jag insuper atmosfären, dricker en latte och betraktar skådespelet.
Letar som alltid presumtiva hanar till våra tikar och håller samtidigt nervositeten i schack. För jag är faktiskt nervös.
Kul känsla, inte så vanlig längre, vi har tävlat så mycket och vunnit och förlorat om vartannat, och jag vet att dagens resultat kan bli hursomhelst.
Men i hemlighet drömmer jag om en placering. Till alla som frågar säger jag att vi är på Crufts för att ha kul.
Såklart rent ljug, är man tävlingsmänniska ÄR man.
Katalogen ligger i mitt knä och jag smygtittar extra på hunden som vann Crufts förra året. Lite magiskt faktiskt.....
En Cruftsvinnare till, på golvet, där framför mig. Hon värmer upp med sin matte. Flyger över den gröna hallmattan med cresten svepande elegant runt sig.
Jag ser ytterligare en Cruftsvinnare trava förbi och sen kryllar det förstås av allehanda kineser. Vackra, spännande, intressanta, utländska, inhemska, busiga, svarta, vita och ja, allt du kan tänka dig.
Men magin av de tidigare vinnarna dröjer sig kvar i min magkänsla.

Så börjar det!
Veteraner
Valpar
Valpar igen
Juniorer 
- Det är vi!!
Dags för King, han är uppvärmd, glad, hoppar på dottern, får en puss och så springer de in och väljer en plats.
I England har man ingen nummerordning, finders keep it. Förste man på plats behåller sitt könummer. Typ.
Vi har bestämt att dottern ska knipa nummer två. Hon hann inte helt, men längre ner i raden funkar också.















Domaren dömer, tittar, lyfter päls, kollar tänder, vänlig och van lotsar han sig genom raden av unga hanar.
Inspekterar vår med lupp och placerar snabbt de 11 herrarna med vår som nummer ett.
Vi vann! Vi v.a.n.n....?
Vann vi??

Vi VANN juniorklass hanar på Crufts! Jag tror jag ska smälla av av glädje. Fast det gör jag inte. Fotar dottern samtidigt som jag hoppar och studsar av lycka utanför ringen. Tar emot en glädjestrålande King som älskar att lillmatte är glad och får kramar av alla möjliga.
Kastar ut nyheten till Facebooks hundvärld att vår dag är räddad  - VI VANN JUNIORKLASSEEEN och flämtar ut på våra platser medan hanarna tävlar vidare.
Och vidare.
Och vidare.
Raden med vackra herrar tar aldrig slut.
Amerikas numer one top dog swischar förbi. Inte ett hårstrå ligger fel och han ser självsäker och tävlingsvan ut. Influgen med en kavajglittrande handler springer de perfekt tillsammans med medtävlande från hela Skandinavien och övriga Europa, och jag stressar med mig själv i ansträngningen att komma ihåg dem alla.

Memorerar dem en efter en, tittar noga på samtliga klassvinnare. De ska möta vår Lilleman, Prinsplutt på 14 månader. Herrejumala!
Dottern ser lugn ut, och jag känner mig galet nöjd. Vilken dag…..!

I bästa hane möts alla oslagna klassvinnande herrar.
Veteranhanen
Valphanen den lilla (Ja, i England kan en Valp vinna…)
Valphanen den lite större
Juniorhanen (VI.....! )
Yearlinghanen (typ unghund)
Post graduate
Mid Limit
Limit
Openhanen (Alltså Championvinnaren)
Good Citizen (Spännande klass)

Domaren tar god tid på sig. Han tycks ha glömt att han har drygt hundra kinestikar, ytterligare en ras efter oss att bedöma, och hundratals människor som håller andan utanför ringside i en jättestor väntan på VAD HAN SKA BESLUTA. 


Han funderar.
Vandrar längs raden av fyrbenta perfekt uppställda hanar. Pillar lätt på sin kavajärm. Låter någon springa. Tar upp en på bordet.  Jag vrider mig olustigt utanför....  Han vandrar lite till. Kliar sig i huvudet.
Pratar med ringsekreteraren. Funderar ytterligare lite till.
Jag irriteras över dunkandet, flyttar mig oroligt för att slippa bli störd, och förstår med ens att det är mitt eget hjärta som håller på att ta sig ur min bröstkorg, det BANKAR och BULTAR och vill kasta sig på herr domare och otåligt uppmana honom att bestämma sig innan jag svimmar!!


Jag kan ju inte svimma på Crufts.
- Jag svimmar nästan. 


För han pekar plötsligt och med bestämt pekfinger på dottern och VÅR hund. Ger den där gröna (Har jag sagt att jag ÄLSKAR GRÖNT!?) rosetten till henne och pekar in i ringen. 






I HELA MIN HUNDKARRRIÄR HAR JAG VELAT VINNA ALLT. 

Och vi har vunnit mycket. Massor. Men aldrig har jag faktiskt drömt om att vinna på Crufts. Inte med en chinese crested dog.
Inte i rasens hemland. Det gör man bara inte.....!

Magiskt…….
Tiden står stilla och jag upptäcker att det faktiskt inte regnar från taket på utställningen, utan mina våta kinder har jag åstadkommit alldeles själv. 






VI VANN!! 


Mitt hjärta har slutat dunka. Jag fångas i dotterns ögon, vi pratar tyst, ler, och så rusar jag in i en jättekram inne i ringen!
WOW!! 



Foto I. Stolzenbach van Londen 


Människor från hela hallen kommer fram, klappar King, skrattar, grattar, pratar och vi spricker nästan av stolthet.
Lovorden haglar, grattisarna ramlar in från hela världen. Och jag försöker förtvivlat fånga dagen. Behålla minutrarna, uppleva sekundrarna och bevara allt som ett fantastiskt minne.
Jag känner mig otroligt privilegierad som får uppleva allt det här!
Vilken hundfest! 💗


Dottern lämnar över vår vinnande lilla stjärna, och springer för att ordna nästa hund. Vi har ju med oss två tikar också och de börjar strax.
Jag betraktar henne från min plats, kramas lite med vår fyrbenta som gäspar och somnar i min famn.
Känner hur stolt jag är och hur fantastiskt det kan vara att få uppleva stora saker.

Just nu, i min värld är det galet stort att vi är här, att vi är friska, att vi har fått möjlighet att göra detta –  OCH FELICIA  –  SHIT VAD VI GJORDE DET!! 


Du är bäst – såååååååå bra jobbat! 










Hur gick det sen?

Jo, detta skulle få handla om vår hane, King. Hanen vi inte skulle ha.
😊

I alla fall så måste ju tjejerna få en bit av kakan, för deras bedrifter var också helt enorma!

Totalt hade vi med oss tre chinese crested dogs, en hane och två tikar. Tre olika kombinationer och alla tre Jean Darkare med minst en Jean Dark mamma eller pappa.

FIJW-17 Jean Dark Night´s Lullaby ”Norah” 13 månader vann sin klass!! 







C.I.B EUJW-15 NOW-16 DKW-17 NORDCH SECH NOCH FICH DKCH VDHCH Jean Dark Barbie Girl kom tvåa i sin klass, men slår till och får reservcertet och slutar dagen som TVÅA BÄSTA TIK!!







Vilken grej!

När bedömningen är klar, fotograferingen klar, pratet med alla, alla, alla människor kring ringside klar, Facebookuppdateringen klar, telefonsamtalen hem till husse och bästa vännerna klara sitter vi ett tag, ett par timmar faktiskt, och bara glor.
Vi flinar lyckligt, äter godis, pussar på våra hundar och försöker landa i allt som hänt. För vilken dag! Sen samlar vi ihop oss, åker hem till TOP HAT´S KENNELN som så snällt gett oss fantastiskt husrum och hjälp på alla vis – TACK SANNA ROSELL!!
Väl hemma äter vi en vanlig enkel middag, kramas ännu mer med våra fyrbenta, svarar på alla meddelanden om hur vi firar och festar, och så ramlar vi ihop i en trött fyrbent/tvåbent hög i dubbelsängen kl 22:00 och sover som små barn kort efter.
Mer glamoröst än så var det inte att vinna på Crufts.
😊







Och så en liten fotobomb: 



SUPERHJÄLP från kennel/hundpensionatet TOP HAT´N 

Kennel Top Hat´n 

På kennel Top Hat´n gillar de airdale terriers 

"Du LOVADE att vi skulle få godis om vi vann!" 

Man måste testa att åka engelsk taxi.
Barbie var inte imponerad
KING

Foto K. Bello Herrera


TACK alla fina vänner för support, ryggdunk och stöttning, TACK alla gulliga vänner kring ringside och alla härliga och snälla meddelanden vi fått - de värmer!
Och TACK till vår bästa familj som håller ställningarna hemma, Anders, Linn och Sofia.
TACK Kristy för att du tar med våra fyrbenta i bilen när vi själva inte kan. Sist men inte minst TACK Dodo för hjälp på plats och innan med alla råd, papper och översättningar