onsdag 27 februari 2013

Det verkar ordna sig

För en tid sedan fick vår ena kisse kattungar. Fem söta små dunbollar föddes med vår veterinärs hjälp och stoltare än stoltast kom mammakatt hem med sina babysar.

Lyckan blev kort - Liten, som vår nyblivna mor heter, blev svårt sjuk och dog nästan. Om det kan man läsa här http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2013/02/helvetesnatten-x-manga.html
Vi miste två av hennes fem ungar, och goda råd var plötsligt dyra.

Räddande ängel blev Spöka, som samtidigt med Liten fick en egen kull ungar, och förutom sina egna fem barn tyckte hon det kändes ganska okey att få ytterligare tre ungar på halsen.

Nu har åttlingarna och mamma Spöka camperat ihop i en vecka, och än så länge går det fint. Ungarna växer och frodas, Litens trio är lite mindre än Spökas biologiska fem, men med den starten de tre hade i början är det nog ganska förväntat.

Mamma Liten har nästan hämtat sig. Såret i magen har trots två operationer läkt bra och kroppen mår ganska okey nu.
Det är värre med såret i hjärtat.
Liten har plötsligt kommit på att hennes ungar är borta.

Hon har travat runt i huset och ropat övergivet och ledset. Alla vi människor har också fått ont i hjärtat. Stackars Liten.

Liten mammakatt fick fatt i en tonårsyngling till katt. Hon släpade in honom i sin kattiglo och vägrade släppa ut honom. Därinne låg han dödsförskräckt och agerade motvillig baby tills vi räddade honom. Liten jagade vidare i sitt sökande efter passande ungar, och snubblade över valplådan som innehöll tre busiga kinesvalpar.

Nöden har förstås ingen lag, och mammakatten klämde ned sig bland busbarnen och fick utstå tugg och hugg. Hon insåg ganska snabbt att det var värdelöst att ha hundvalpar som ungar, och lämnade tillbaka ansvaret till mammahunden Saga, som njöt av sin kortvariga semester från sina vilda babysar.

Lite letade vidare och hittade Lady och hennes femlingar.
Femlingarna tyckte det var ganska okey med två mammor och dubbel uppsättning mjölkbarer. Biologiska mamma Lady verkade inte misstycka, och plötsligt hade Liten ungar igen, och friden sänkte sig över Vita Huset :-)

TACK ALLA för peppande, positiva och gulliga mail, sms och samtal.
Liten mår fint, och jag har sovit ut :-)

Nu håller vi tummarna för de små.

Två mammor och en hög välmående bebbar


söndag 24 februari 2013

6 veckor - några söker nya hem

Nu är vi sex veckor, och alla har inte hittat rätt hem :-)

Jean Dark Captain Sunshine

Jean Dark Chiquitita

Jean Dark Chiquitita

Jean Dark Crash! Boom! Bang! 

torsdag 21 februari 2013

Kuddar och åter kuddar


Nu var det ett tag sedan jag skrev om vår Argentinske Tromb.
Dobermanntiken Tania.

När hon kom till oss förra året i april tog hon nästan livet av mig med alla sina upptåg. Och hon tog nästan livet av sig själv också, hälsovådlig som hon var. :-)

Men det mesta går ju, om det måste, så ock vardagen med vår busiga unghund;
Hon jagade katterna.
Hon jagade änder.
Hon jagade över åkrarna.
Hon jagade leksaker och inte minst barnens alla saker. Ibland blev jag galen.

Så löpte hon, och blev stillsammare. Vi trodde hon var döende.
Vilket hon dementerade strax efter löpet var slut och livet tillbaka i vardagslunken. Vardagslunken med den vilda babyn.

Tania är en levnadsglad knäppgök med en massa fina egenskaper;
Hon är bl.a. social, nyfiken, framåt, orädd och arbetsvillig. Hon gillar människor och hundar och stressar inte i onödan.

Hon har några mindre bra egenskaper också. Den jag hatar mest är ”Kuddegenskapen” . Vår bruna tik formligen älskar - ÄLSKAR - kuddar. Hennes signum borde nog vara ”En i munnen en under baken - det gör hela saken”

Våra kuddar förvandlades till dreglande tyglappar, både de från Hemtex, och tyvärr också de dyra men fina vardagsrumskuddarna.

Detta med kuddar har hon numera utvecklat å det grövsta och vägrar mest bara släppa om vi tvåbenta ber henne låta bli våra kuddar… Hon är också gärna först in i vardagsrummet eller sovrummet, så hon kan stjäla de åtråvärda mjuka attributen. Sedan ägnar hon tiden åt att suga/snutta/mysa/bära/släpa/trampa/barasittaåsedumutmedenkuddeimunnen/bädda/reta mig med sina trofeér.
Till STOR irritation för mig.

Jag som tvättar ni vet.



onsdag 20 februari 2013

Helvetesnatten. x Många :-(




Ute är det svart. Inne med. Alla sover, och klockan låter Tick, tack, tick, tack, tick, tack. Jag skulle vilja sova, känner att ögonlocken är som cement och hjärnan som grötsmet. Tänk om man skulle försöka smyga in i säng?

Tassar på tysta, lätta Anneli Alhankosteg till sovrummet. Makar på den sovande Grisen som sträcker behagfullt på sig, och kurrar inbjudande. Mmmm Sängen är mjuk, varm och skön.
Grisen nakenkatt är ännu varmare, nästan småbarnssvettig, och lindar sina tassar kring min hals och kurrar njutningsfullt i mitt hår. John Blund behöver inte komma -jag somnar bums på egen hand- klockan är 05:00 och jag är nästan slut som människa efter att ha varit vaken hur många timmar som helst.

Fem minuter senare ringer klockan. HÖÖÖÖÖÖGT, GÄÄÄÄÄÄÄÄLT och HOOOOOOPPPPPANDE skriker den ut sitt budskap; Vakna, Vakna - VAAAAAKNAAAAA!!! Jag hatar väckarklockan.
Det börjar ljusna ute, klockan är drygt sex och det har förstås inte gått fem minuter. Mer exakt en timme, och jag är vimmelkantig av trötthet. Tassar upp, yrvaken, snubblar på en fruksostlängtande katt (är de alltid hungriga??!) och går för att titta till den blivande mamman.

Hon blinkar mot ljuset, ser trött ut, och ingen värk, kattunge eller ens en liten ynka flytning visar sig.
Jag tror vi suckar båda två. Vi vet att ungarna måste ut. Jag vet det, och jag är säker på att mammakatt också vet. Frustrerande att jag inget kan göra.

Dagen väller plötsligt in. Döttrarna väcks, en efter en. Husses väckarklocka riNgEEEEEEr, och han står upp efter att jag mordhotat honom med fula saker. Katterna får frukost. Hundarna får frukost, och döttrarna trugas också med frukost, fast de helst vill sminka sig.
Jag får frukost, fast magen vill inte ha. Oroligklumpen tar plats.

När alla åkt till sitt åker mammakatt och jag till veterinären. Hon jamar övergivet i transporten och när jag svänger in på parkeringen krystvrålar hon. Men någon unge visar sig inte. Förstås.

På röntgen ser vi fem ungar, och plötsligt spruttar en fosterblåsa ut! WOW! Vi fixar det själv?
Veterinären och jag ler, stoppar in Liten, som vår omfångsrika blivande moder egentligen heter, i transporten och åker hem.
Fosterblåsan lyser med sin frånvaro och jag städar hos våra andra kattungar, matar hästar, plockar och fixar hemma. Mammakatt spinner och vilar. Efter min hundpromenad och pappersarbete börjar jag misströsta och återvänder uppgivet till veterinären.

Några timmar senare sitter jag med ett knippe trötta små femlingar. De är fult gula i pälsen, för deras mamma hade en jättestor infektion i ena livmoderhornet. Det var fullt med var och snusk, och där låg också några av de små och simmade. Ännu en gång får jag bevis på min devis - ”Gult är fult”.
Jag gnuggar, torkar och nyper de små i nackskinnet. De orkar knappast pipa, bara lite motvilligt och jag undrar hur det skall gå.

Helt nyanlända till jorden


Någon timme senare börjar Liten att vakna till. Hon är virrig, vill inte ligga i sin låda, och funderar över vilka femlingarna är. Vi värmer bilen, betalar kalaset och åker hem. Husse serverar pizza, och magen var ju ändå lite hungrig.

Mammakatt piggar på sig och tar hand om sina små. De får en slurk mjölk av mig, vi trugar lite och motvilligt får de mat i sina små magar.
Snart skall de väl komma igång själva med maten tänker jag.

Liten försöker krama sina fem bebisar


Så kommer natten, och som vanligt ligger yngsta dotterns nakenfis på ena armen och den bruna Liten på den andra.
?
Liten har ju blivit mamma. Ungarna då?
Vi bär ned vår nyopererade mamma till ungarna. Hon tvättar, matar och går tillbaka till dottern. Suck.

Tvingar den ynkliga ungen att sova i min säng och lägger mig i den trånga tonårssoffan och blundar. Katten blundar inte. Hon ser sur ut och verkar fundera över var hennes matte försvann någonstans.

Så ligger vi så. Nästan skavfötters. Katten med femlingarna och jag, den trötta uppfödaren. Kollar att de små får mat, tittar till såret och blundar dessemellan.
Morgonen efter är jag trött.

Mammakatten också, hon vill inte ligga hos sina små, utan går iväg och söker en mörk ensam plats.
Katter som gör så mår inte bra och orosklumpen i magen kniper. Babysarna skriker och vill ha mat. Och jag matar.
Tvättar.
Matar.
Rastar hundar.
Matar.
Kollar mamma katt.
Matar.
Jobbar lite.
Och matar.
Och matar.
Och matar.
Nyfödda kattungar skall äta ca varannan timme. Ibland vill de ha oftare. Och så skall de tvättas i rumpan och masseras på sina små magar. Det tar tid och jag känner mig som när barnen var små. Den där tiden då an knappt fick gå i fred på toaletten och man kunde betala vemsomhelst för att vakta ungen ett tag så man fick sova-kissa-duscha-bara slippa-barn.

Mammakatt fick feber. Och blev inlagd på sjukhus.
Vår andra mammakatt hade ungar på tio veckor. När hon gick en sväng i huset flyttade vi dem, och lade dit de andra. Gnuggade dem i filtar och försökte få dem att lukta gott. Den nya mammakatten såg chockad ut över sina förkrympta ungar. Hon slickade dem på min uppmaning lite pliktskyldigt och gav di när jag bad henne.
Fast hennes juver var mest sladdrigt tomt, och de små femlingarna började kännas hungriga och tunna.
Vi-jag- provade hela natten, matade, trugade nya mammakatten, sov på golvet och lämnade ingen i den lilla familjen ensam.
Tredje natten utan ordentlig sömn känns ordentligt kan jag lova.

Morgonen därpå kom biologiska mamma hem. Trött. Nyopererad och febrig. Hon fick inte ha sina små, och förutom bebbarna som skulle ha mat varannan timme blev det ytterligare en uppgift att få i den motvillige Liten allsköns mediciner, tvätta sår och hålla i stillhet.

Fostermamman lockade efter sina riktiga ungar och jag förstod att hon inte skulle ta sig an Litens små femlingar som började krympa i antal.
Två små babysar dog nämligen under morgonen, och de andra tre såg medtagna ut.

Jag stoppade dem i en tvättkorg och fraktade dem till ytterligare en ny fostermamma. (Tur i oturen har fler av våra katter ungar just samtidigt med denna olyckskull) Hennes ungar föddes samma dag som Litens barnaskara såg dagens ljus, och jag bestämde mig för att det i alla fall inte kunde bli sämre.

Den här mamman är en bestämd dam. En riktig babusjka med starka åsikter, tankar och egen vilja. Jag förstod att hon likaväl som att ta sig an de små kunde ha ihjäl dem.

Vi matade henne lite extra, bäddade rent åt de små, och lade till Litens trio. Klippte dem i pälsen på rumporna så vi skulle se skillnad och smetade så in dem med kattmat på burk. Och så fick Tant Mama göra entre.

Åttlingarna. Här med kattmat på burk på huvudena


Hon steg värdigt in i lådan, tittade snabbt på oss, som om hon funderade vad vi glodde på, och började så tvätta sina små.
Hon stannade snabbt upp och tittade på hela högen. Där låg fem när hon gick. Och nu var det åtta.
Kan katter räkna? (Jag vet ju att de inte kan det. Men ändå…)
Nej, hon kunde inte räkna. Hon tvättade istället lite lätt irriterat, och fick bort all kattmat.
Så lade hon sig makligt tillrätta och började ge di.

Hm. Det är något skumt här... 

Mina barn känns många...? Men mest ser de smutsiga ut .
Bäst jag tvättar dem. 

Mamma till åttlingarna

Litens små barn, knappa få dagar gamla verkade förstå att här fanns en riktig matbar. De borrade in sig i pälsen, formade sina små munnar som hungriga strutar och trots sin ovana att suga på ”riktigt” lyckades de ganska snabbt få till det. I det lite mörka, tysta rummet kunde vi se hur de sög allt vad de kunde, klunkade ned den varma mjölken och trampade och stretade av njutning med sina små klor.
Jag var nog inte ensam om att fälla en glädjetår.

Mmmmmmm! Mjölk! En RIKTIG mamma! 

Här syns en nöjd kattunge,
men bäst är ljudet av hans klunkande och sväljande av mjölken


Mamma Matrosan verkade inte imponerad av alla oss tvåbentas närvaro och vi satte försiktigt på locket på hennes bo, och jag lämnade så över ansvaret för mina små fosterbarn till en fyrbent mamma.

Finaste Spöka, hoppas nu hon kan ta hand om alla sina åtta ungar. :-)

Fortsättning följer.
Men först skall jag zzzzzova! :-)


Plötsligt blev vi jättemånga... 



tisdag 19 februari 2013

Kleptoman

"Kleptomani är en form av impulskontrollstörning"

Jag delar mitt liv och min vardag med tjyvar och banditer. Ursäkta bildkvalitén.

Hm. Hur öppnar man den här jätteburken..? 

Hallon in action. och hon struntar i att jag fotograferar

Den här togs på bar gärning UPPE på köksbänken. 

söndag 17 februari 2013

BIR & BIG-2

Stort GRATTIS till matte Liselott som i helgen debuterade med Swea på utställning! Resultatet blev strålande, Bäst i Rasen valp och även ett Bäst i Gruppen -2!!

"SWEA"
Jean Dark Snö of Sweden 

torsdag 14 februari 2013

Dobermannvalpar

Många har frågat mig om vi inte snart skall ha dobermannvalpar. Och jo, det har vi ju planerat. Men är är mina funderingar inte helt klara, och fram tills dess är de mest tankar. :-)

Förhoppningsvis går de tester som vi planerat in bra, och förhoppningsvis klarar de gamla herrar vi tittat ut av det där med att göra damerna i lyckliga omständigheter...

Time will tell. Det skall hursomhelst bli spännande med dobbisvalpar under året.


onsdag 13 februari 2013

Vi har läst att vi ska förlåta våra fiender, men inte att vi ska förlåta våra vänner.



Hallon och Ivy, följer med mig i bilen varje dag.
Bästaste vännerna. Igen :-)
Det där med vänskap

För inte så länge sedan blev våra små dvärgpinschertikar på 10, respektive 12, jätteosams.
En liten larvig och onyttig chipsbit fick vår gamla Hallon att fullkomligt gå upp i atomer, och slagsmålet var ett faktum. Våra övriga hundar blandade sig i leken, tog parti, hjälpte den de trodde på, och så blev alla blev osams.

Mer om detta finns att läsa om här http://www.kenneljeandark.blogspot.se/2013/01/mordar-hallon.html

Fler har hört av sig, undrat lite försynt hur det blev med tjejerna. Om de lever i separata flockar nu, om vi delat på dem eller placerat om en av dem.

Själv kan jag bara konstatera att äkta, gammal vänskap aldrig rostar.
Äkta vänskap tål att få sig en törn, för riktiga vänner reder upp sina problem. ;-)

Efter en händelserik kväll, några mindre blessyrer och en natt med många sura miner har damerna rett ut sina stridigheter, och är precis som vanligt. De är såta vänner, och hänger ihop som ler och långhalm.
Flockens övriga medlemmar, de som tog parti än här och än där är också som vanligt. Kanske skäms de en smula när de träffar den de vände sig emot den där kvällen, kanske inte. Vad vet jag.

Efter många års liv och arbete med hundar kan jag bara konstatera att de är så lika oss människor ibland att det nästan är larvigt.
Men ibland är de klokare - för självklart kan man bli sams efter att ha varit ovän.
Självklart kan man sträcka ut en tass och bli förlåten, eller förlåta.
Självklart kan man fortsätta vara vän fast man tyckt så olika och hårda ord har fällts.
Och självklart är en riktig vän något alldeles underbart, viktigt och en måste ha grej. Vare sig man är en hund, katt, häst eller människa. :-)

”Alla världens storheter väger aldrig upp en vän” 


Små sår och vänner skall man vara rädd om

måndag 11 februari 2013

4 veckor imorgon

I morgon fyller vårt treklöver i valplådan en månad.


Tiden bara ruuuusar, och de har blivit så stora! Valparna kan gå, vingelspringa, sötskälla och kissa på en tidning. De kan också morra med gulliga babyröster, busa med sin mamma och vifta på sina små svansar när vi säger hej :-)

I dag har vi för första gången testat att ställa dem på bord, och det var de hur duktiga som helst på. Värsta linslusarna faktiskt.


Jean Dark Chiquitita


Jean Dark Captain Sunshine


Jean Dark Crash! Boom! Bang!


söndag 10 februari 2013

Kamerans dag

Idag fotar vi kattungar och hundvalpar i Vita Huset.
Eller, dottern fotar, och jag springer fram o tillbaka med de små. Torkar skrufs i ögonen och öronen (bilderna måste se fina ut) och försöker göra mig suuuuperlustig så att de små skall sitta still några sekunder, och fångas av dotterns snabba Klickklickklick, innan de far vidare på nya buståg.

Inte helt lätt att få med de små lössen på kortt. Mest har vi flyende rumpbilder!

Nere i hallen surar Tromben. Hon kan inte fatta och begripa varför vi håller henne innespärrad i huset (ja, vi är ju också här) när heeeela världen lever och tjuter utanför dörren. Hon vill ut. piper ihållande och tyst. Gnager på en kudde. Två kuddar, tre till och med. Slaktat en plastgrej och ätit upp kattmaten. Skrämt några kattungar och trampat på Hallon.
Suck vilken tråååkig dag!

lördag 9 februari 2013

Tester och Tromb



Igår var vi hos veterinären. Och jag var nervösast av de nervösa.
Det var dags för ögonspegling av fröken Tromb, dvs vår bruna dobermanntjej från Argentina. Dobermann är en ras med flera olika rasbundna sjukdomar, en av dem är PHTVL/PHPV Katarakt
En ögonsjukdom som numera är mycket ovanlig, och nästan inte längre förekommer. Alla avelsdjur bör dock undersökas, och man bör absolut inte köpa valp från otestade föräldrar.

Det som är bra med sjukdomen, om man nu kan säga att något är bra med en sjukdom?, är att våra hundar bara behöver kollas en gång i livet, och det de har, det har de.
Till skillnad mot tex PRA som kan utvecklas sent i livet, kan man kolla sin dobermann tidigt, och sedan slippa känna sig nervös mer vad gäller ögonsjukdomar.

Nåväl.
Igår var det iallafall dags för vårt bruna yrväder, och glad i hågen skuttade hon in på Djurkliniken söder om staden. Jag har under alla år låtit samma veterinär undersöka våra hundar, och även om vi numera flyttat norr om stan, är det till honom vi åker.

Resultatet blev strålande - inte en prick och absolut finfina ögon. Tania skuttade högt och lågt, klev glatt upp på det rörliga bordet, satt lugnt och fint när farbror doktor körde henne upp i luften, och tittade stilla tillbaka när han släckte ljuset, satte på sig glasögon och lyste henne in i de bruna ögonen.
Han konstaterade nöjt att ögonen var perfekta, och att jag för en gång skull verkade ha fått en lugn, sansad och eftertänksam dobermann..... Hahahaha!!

Vi blev klara, betalade och skuttade ut. På vägen flög Tania Tromb upp på vågen, som stannade på 32.5 for vidare upp på en hylla och fick med sig fyra mjukisdjur på vägen. TJOHOOO!! Jag vill åka hit igen, det var JÄTTEkul! Verkade min lugna? och sansade? ögonfriska dobermann flina med sitt glada ansikte.

Mer om PHTVL/PHPV Katarakt kan du läsa här
http://www.skk.se/uppfodning/halsa/halsoprogram/ogon/phtvlphpv/

fredag 8 februari 2013

KattKaTtKAtTkAtT-fnAtT

För en tid sedan väntade vi kattungar, och hade enorma förväntningar på de kommande kullarna.

Det funkade inte bra. Faktiskt gick det jättedåligt, sådär som det gör ibland. Och varje gång blir jag förstås både ledsen och besviken.

När så våra honor löpte några månader senare parade vi tre av dem, och hoppades att någon skulle funka och ge oss en fin kull. Alla tre bestämde sig för att vi behövde kattungar i Vita Huset ;-)

Här är Ladys och Iors kull, fem små superbusiga tjocka korvbarn:

Jean Dark Prins John 

Jean Dark Prins John 

Jean Dark Prins John

Jean Dark Prins Philip

Jean Dark Prins Philip

Jean Dark Prinsessan Jasmin 

Jean Dark Prinsessan Tiana

Jean Dark Prinsessan Aurora

onsdag 6 februari 2013

En ulv i fårakläder...?

Mitt arbete är att sköta om hundar.



Jag tar hand om andras vovvar när matte och husse skall åka bort. Vårt hundpensionat är ofta välbesökt, och vi har alla möjliga (och ibland omöjliga) fyrbenta gäster.

Till oss kommer det stora, små, långa, korta, vita, svarta, prickiga och enfärgade hundar. Det kommer söta vovvar, mindre söta, glada och ibland lite arga.
Några bor på Östermalm och är världsvana, några bor med sin ägare på landet och handlar dagens förnödenheter på den lokala lanthandeln. Några jobbar dagligen med sin ägare och de kollar även så att Vita Huset inte har bomber och granater ute, knark inne eller busar bakom staketen :-)

Helt enkelt så kommer alla varianter på hund, och det är så otroligt spännande och lärorikt att träffa dem!

Efter alla år jag arbetat som djurvårdare, och sedan med hundar på våra hunddagis och numera hundpensionat träffar jag förutom alla dessa hundar, också en massa, massa hundägare. De allra flesta är underbara människor, som -precis som jag själv- älskar sina hundar överallt på jorden. Och de lägger ned mycket tid på sina fyrbenta. Tid, pengar och kärlek.

Ibland, faktiskt ganska ofta, tänker jag dock att en del vovvar hamnat fel; Den jaktintresserade vackra beageltiken stör lugnet hos sina fågelskådande ägare. Hon skäller och gapar och ibland rymmer hons sin kos. Numera får hon bo hos oss på helgerna, för de kan inte kombinera hund och natur.... ? Barnfamiljen som gillar att grilla korv, umgås med alla grannar (och grannhundar) valde en ettrig terrier som slåss med allt, pinkar inne och nafsar kompisarnas ungar.
Den nyblivna pensionärsfrun kommer släpandes in genom ytterdörren, efter sin hormonstinne rottweiler. På vägen försökte han dessutom äta upp en annan kunds lilla papillon.
Den modemedvetna moderaten vill ha en stilig hund som ser dekorativ ut på tomten. Och den unga dobermannhanen dekorerar allt han kan - gräver gropar, skäller och skämmer ut sin husse genom att vakta hus och hem.

Det är ju alldeles underbart att ha hund. Men man måste ha RÄTT hund, och det går inte bara att välja efter det ögat är sugen på.
Jag brukar råda dem som frågar mig om åsikt till att ta ett A4 papper, dela i två och skriva plus och minus sida. När man fyllt pappret finns inte så många raser kvar. Testa skal du se ;-)
Det finns också finfina böcker, alldeles nyskrivna att köpa för den som vill lära mer. Titta in på SKK: s webshop.

Nedanstående text hittade jag häromdagen på Facebook. Den är alldeles fantastisk, och jag har ju faktiskt stulit den så att fler skall kunna läsa. Jag tänker att han som skrivit den är så klok att han förstår att hans alster bara MÅSTE delas:

Jag: Ok, vad har du för ras?
Hundägaren: En en siberian husky blandat med stövare.
...
Jag: Ok, du har en draghund blandat med en jakthund?
... Hundägaren: Ja.
Jag: Ok, vad ska dessa raser göra?
Hundägaren: Tja, hälften av hunden ska dra och den andra hälften springa i skogen efter djur.
Jag: Ja. Och vad var ditt problem?
Hundägaren: Ja, att den drar i kopplet och springer efter vilt.
Jag: Ja, det ser dessvärre ut som du har en hund som är skapt för att dra och jaga vilt.
Hundägaren: Ja det stämmer. Kan man träna bort det?
Jag: Har du några intressen?
Hundägaren: Eh, ja visst har jag det. Jag gillar att måla tavlor och se på film.
Jag: Kan du tänka dig att sluta med det?
Hundägaren: Nej, det kan jag nog inte. Men vad har detta med hundträning att göra?
Jag: Kan du tänka dig att göra något annat som motsvarar glädjen du får ut av att måla och se på film?
Hundägaren: Nja, visst kan jag göra annat men det är inte lika roligt.
Jag: Ok. Och vad kan du erbjuda en draghund som är roligare än att dra och en jakthund som är roligare än att jaga.
Hundägaren blir tyst en stund: Ja, det var ju en bra fråga. Det vet jag inte.
Jag: Inte jag heller.
Hundägaren: Kanske jag helt enkelt borde skaffa mig ett playstation istället?
Jag: Haha, ja om du inte gillar att jaga eller vara utomhus och träna är detta kanske inte rätt hund för dig.
Hundägaren: Ja, man borde kanske läsa på lite mer innan man skaffar hund. Men den är hemskt söt.
Jag: Ja, det förstår jag.
Hundägaren: Den fäller mycket hår också. Min man är galen på allt lurv överallt.
Jag: Mm, det får man räkna med.
Hundägaren: Ja, det var till och med lite i kalopsen igår.
Jag: Mm, det är inte helt ovanligt.
Hundägaren: Men vet du, jag träffade en husky i Norge när jag var 12. Den var så fin. Ända sedan dess har jag velat ha en husky.
Jag: Synd att du inte träffade på ett playstation istället
Hundägaren skrattar: Okej, jag börjar förstå att det inte är hunden som har problem. Det är jag.
Jag: Haha, nja, problem och problem. Det du säger är mycket vanligt. Folk med vakthundar blir arga då deras hundar morrar åt främlingar. Folk med vinthundar blir arga då deras hundar kommer hem med harungar. Man vet ofta lite för lite innan man skaffar hund.
Hundägaren: Tack för pratstunden. Jag har lärt mig mycket på tio minuter.
Jag: Lycka till i framtiden. Det finns mycket vi kan träna med din hund för att hjälpa er på traven. Men den kommer alltid att vilja dra och den kommer alltid att vara intresserad av vilt.
Hundägaren: Ja, jag förstår det nu."



TACK Anders Hammarqvist! Hoppas många, många ser dina rader och läser dem. Innan de köper hund :-)


måndag 4 februari 2013

Dagens kattungebilder

Imorgon fyller våra siames och orientalkattungar i N-kullen nio veckor! Som tiden går...... För kort tid sedan föddes de i mellandotterns byrålåda, deras envisa kattmamma tyckte att vi tvåbenta hade urusla tankar kring hur ett bra kattbo skulle se ut.
Trots lock, pock och rena hot blev alltså N-babysarna födda bland tonårskläder, och inte fint i ett tryggt bo med wetbeds och fleecefiltar.

Outgrundliga äro herrens vägnar och kattmammors åsikter :-)

Några av dem söker nya hem - vill Du veta mer om våra kattungar, kontakta mig
kennel@jeandark.com

Här är byrålådsbarnen 2 veckor


En av hanarna
Jean Dark Never Ending Story, som bara ääääälskar leksaker!! 
Never Ending Story 

Never Ending Story 

Never Ending Story 

Never Ending Story 

Här är brorsan
Jean Dark Nottingham som helst vill mysa med våra barn hela tiden

Nottingham är en trygg kille med egna åsikter. Han älskar mat
och vill gärna bestämma över sina syskon :-)


Jean Dark Narnia skall stanna hos oss

Syster Jean Dark Neverland är en busig gullis

Jean Dark Never Winterland letar efter sin nya familj
Hon är en glad, social och busig kattunge som älskar att kramas

Never Winterland

Never Winterland

Never Winterland

Never Winterland