Gräset är alltid grönare på andra sidan...

Han heter Allan och är mörkhårig. Ett uns ovårdad, skäggig och i lite väl gott hull. Snälla, mörka ögon som hänger vid ens ansikte och tigger om uppmärksamhet eller bara en fråga om vi inte snart skall äta? Allan är inte purung längre, men inte heller gammal. Och han älskar mat.
En man i sina bästa år helt enkelt.

Allan och jag har känt varandra i många år nu, kanske sådär uppskattningsvis fem?
Första gången vi möttes var han ung, fräsch och nyklippt. Han dansade fram och tillbaka, tittade på allt som rörde sig och ville en massa massa.
Hans ägare log lite ursäktande, och sade med tunn röst att ögonstenen var lite intensiv, men väldigt snäll. Att hans stämma var stark men fin. Jojo. (I know….)

Allan har bott hos oss på vårt hundpensionat flera gånger sedan den där första gången, och han är alltid sig själv lik. Ganska normalt egentligen, för vem annars skulle han vara lik…? :-)
Han studsar in, vill ha godis, får inget – skäller.
Han vill bo i sin gamla box, stretar, drar och kastar sig in. Boar in sig tio minuter – skäller. Vill ut. NU!
Kastar sig ut på tomten, springer, kissar, luktar, njuter och är nyfiken. Skäller vid dörren – VILL IN. 
NU.

I rastgården är det skoj, tröttnar fort, vill byta. Skäller. Leker med en tjejkompis, ser en annan i en hage, skäller. VILL BYTA KOMPIS.
NU!
Vill ha mat – skäller.
Vill ha vatten – skäller.
Vill vara med oss- skäller.
Vill träffa en hundkompis – skäller.
Vill gå promenad – skäller.
Vill kelas – skäller.
Vill ut – skäller.
Vill in – skäller.
Vill – skäller.
Vill – skäller.
Vill – skäller.
Hua vad han vill hela tiden. Jag är lomhörd.

Hundar är ofta väldigt lika oss människor. De drabbas av samma sjukdomar. De lever tätt med oss tvåbenta. De delar vår glädje och sorg.
De är faktiskt ofta ganska lika oss..

Allan, som jag kallar honom här är aldrig nöjd med vad han har. Glaset är alltid halvtomt på något märkligt vis. Jag tänker att om han vore en människa skulle han inte gilla sitt jobb. Han vill byta. Han vill inte ha sin bil, grannens är bättre. Han skulle oroa sig över en eventuell kommande ohälsa, och för vädret under morgondagen.
Han skulle nog vilja ha en smalare kropp, snyggare fru och bättre ekonomi.
Sommarstugan -om han ens har någon- ligger fel, hans hund är inte tillräckligt framgångsrik och kompisarna kunde ställa upp mer.... 

Det är ganska jobbigt att umgås intensivt med gullige Allan, för man hinner liksom inte heller njuta. Han är ju aldrig nöjd.
Men mest jobbigt måste det nog vara att vara just Allan? 

Det här med kullen...

Här hade ju jag tänkt att Juliet skulle gå.

Här ville Juliet gå
(Och ja, jag jagade fatt henne och satte in henne i min egenhändigt
 fixade fålla trettiontvåtriljoner gånger,
och hon smet  trettiotvåtriljoner och en gång.
För jag gav upp)

Chips är gott

Vi brukar alltid ha gissningslek på antal valpar i den kommande hundmammans mage. Vinnaren renderas en påse chips. Här är bild på Kias med innehåll, ca tio dagar innan beräknad förlossning.

Vassegod och gissa ;-)

När katten är borta dansar råttan på bordet

Eller i alla fall på kullen.

Hos oss är det oftast husse som klipper gräset. Han gnölar lite om det, men jag tror egentligen att han tycker det är rätt skönt.
Han deklarerar att han skall fixa tomten, hämtar åkgräsklipparen, sätter på radion och brummar iväg, fram och tillbaka, tillbaka och fram. Under tiden ser han frånvarande ut där han skumpar fram, lyssnandes till vad det månde vara inne i hörlurarna han också måste ha när han klipper gräs. .
Jag tycker det ser ganska lugnt och skönt ut.

Nåväl. På tomten har vi en liten kulle. Mjuk och upphöjd i en hörna, lagom stor för valparna att springa på, och de vuxna hundarna att strosa över. Lagom också bara att stå och vara snygg.
Kullen är toppen, förutom den lilla detaljen att det växer gräs på den, och det går inte att köra åkgräsklippare på den.
Man måste använda en vanlig. En sådan där (helvetes)grej som man går bakom och skjuter på. Upp och ned, och ned och upp. Hur jobbigt som helst. Men så är det när man har kullar med gräs på.

Husse tycker vi kan strunta i kullen. Det tycker inte jag.
Jag vill ha en fin, mjuk och inbjudande kulle med snyggt kortklippt gräs. Som inte är klippt av mig. Förstås.
Det bör ju rimligen höra till husses uppgifter. Det är ju liksom killgöra. Tycker jag.
Husse tycker att jag kan klippa den själv, eller så har vi kullen lite bohemiskt långhårig. Eller mer rakt på sak, proppfull av ogräs och gräs(ligt) högt som vass.
Inte acceptabelt tycker jag. Inte alls faktiskt.

Häromdagen klippte husse gräset. Snyggt, jämt och prydligt.
Det måste se bra ut, för han skulle åka bort.
Han packade bilen, öl, fiskespö, mat, kläder, kopplade på sin handsfree och försvann in i dimmornas - telefonernas- värld. Han pratade redan med kompisen i andra änden som satt o väntade med snus, bus och brännvin. Jo, det lät väl värre än vad det är, men det känns så för stackars mig som går hemma med barn, hundar, hus och jobb.
Och dessutom KULLEN. Som redan ser ut som en oborstad hund. Håret, förlåt, gräset står åt alla håll. Riktigt fult.

I vår familj har vi tre hästar också. En islandshäst, Blidfari, alias Nemo (lättare att säga) och två Amerikanska Miniatyrhästar, Juliet och Florida. Just nu är bara Juliet hemma, för Florida är på kärlekssemester i Danmark.
Husse gillar hästarna. Men de får inteinte vara på tomten, för de trampar ned gräset. Men det är väl bra? Och kanske kan de äta lite av eländet också?? Jag menar, vem vill väl bo i en djungel?? En gräsdjungel. Gräsligt. Hehe!

Juliet har så små söta hovar, och jag vill verkligen INTE ha vassgräsdjungel.
Husse är ändå i Norrland och fiskar. Jätteorättvist. Han står där i älven med snus i truten, vinglar lite och drar i fiskespöet. Solen skiner, och han och kompisen har timmar och åter timmar av ledighet.
Inte jag.
Jobb, arbete, slit och släp. Stackars mig.
Jo, det avgjorde saken.
Det man inte vet mår man inte dåligt av. 

Man har en kulle. Med gräs. Och en miniatyrhäst.
Den är ju oftast hungrig.
Om man då också har ett snöre, eller som i mitt fall,
en gammal spårlina går det superbra att hägna in den lilla gräsklipparen.
Tror jag iallafall, fortsättning följer angående gräsets vara eller icke vara

Och föresten så orkar jag bara inte klippa kullen. Också. 
Oftast gör han inte det. Läser min blogg alltså. Förhoppningsvis inte nu heller.... :-)

Gummibarnen

Ja, nu är nakenkattungarna fyra dygn och de mår finfint!

Kullens enda hona hamnade lite på efterkälken, och blev plötsligt tunn, kall och sådär magert rynkig som man kan bli när man blir utan mat.
Vi fick sätta in lite hjälpinsats, vilket betyder åka-raka-spåret-till-affären-och-köpa-mjölkersättning-åka-raka-spåret-hem-och-mata-tack-och-lovdenvillhamat-hungrig-bebis.
Varannan timme matning till hon hämtade sig, sedan träna att äta på mamma, och voila! Det funkade.

Nu är kvartetten välmående, tjocka och söta. För ja, jag tycker ju att små sphynxkattungar är bland det sötaste som finns :-)

Jean Dark
Yannick Noah, Yohio, Yul Brynner och Yoko Ono

Mobilbild, men man kan se att där en sköldpadd och vit,
en rödvit och två med övervägande rött

Fyra dygn, och ögonen på väg att öppnas

Söt <3 

Faktiskt en RIKTIGT BRA dag!

BEST IN SHOW är ju liksom det bästa man kan bli. Och när ens katter (och hundar) lyckas med den bedriften blir man -jag- som uppfödare alldeles varm/kall/knottrig/euforisk av lycka!

Att ens lilla egenuppfödda fyrbenting utvecklats från den/de kombinationen/erna jag planerat för, tagits bra om hand av en duktig ägare (i det här fallet Anne ) som dessutom tar sig till tävlingar och VISAR underverket är härligt att få vara med om!

Idag (Fast egentligen var det igår, lördagen den 25 maj) tävlade Zixten på Hälsingekatten i Bollnäs och endast sex månader gammal - ung - slog han till med ett BIS. Och jag gick höär hemma och nästan svimmade av lycka... Ibland är det fantastiskt att vara uppfödare!

Jean Dark Obelix OSH d 24 

Jean Dark Obelix

TACK Anne för att Du är så engagerad med dina Jean Dark katter! <3

Long time no see

Här ligger Jean Dark
Yannick Noah, Yohio, Yul Brynner och Yoko Ono

Världens stoltaste mamma <3 

Den 26 maj 2012 föddes vår W-kull, ett gäng härliga nakenkattbabysar som vi njöt av att se växa upp. Efter dem har vi inte haft några sphynxkattungar och vi har verkligen saknat det.

Nu har våra Y-babysar kommit, så förhoppningsvis kommer små nakenfisar att hoppa runt här på golvet inom kort. :-)
Mamma Sally mår fint, och är den stoltaste av stolta. Sådär som bara nyblivna kattmammor kan vara.

Mer bilder av skinnflikarna så fort vi får till det såklart :-)

Sommarkväll i Vita Huset

Sofia och hennes lilla kompis Juliet

Den trötte bloggaren

Ja, det är jag.
Igår lastade vi vår lilla häst, klarade oss strax innan morgonrusningen satte fart, och anlände på stuteriet Gallehöjgård på Lolland/Danmark 10 timmar senare. Träsmak i häcken har jag hört talas om, än värre är det med förlamade kroppar. Det är verkligen otroligt okul att åka bil långt...!

Florida, vårt lilla sto på 72 cm i mankhöjd traskade tryggt efter oss in i stallet för att träffa sin utvalde Prins. Hoppas nu bara att hon också tycker han är en snygging, och att vi kan hämta henne i lyckliga omständigheter om ca en månad.
Och ja, vi måste vara utan henne så lång tid.... :-(

Trötta åkte vi de sista två timmarna till väntande familj och mat. Sov några timmar och styrde kosan mot Stockholm dagen efter.
175 mil på två dagar.

Ja, vad gör man inte för konsten. (Eller så är vi bara konstiga) :-)

NKG Miss Florida By Comanche 72 cm 

Florida är bästa vän med vår dobermanntjej, Tania

CH Rio Reds Bandoleros Red Cloud 82 cm
e Little Kings Buckeroo Bandolero
u Sweetwaters High Finance

Red Cloud på utställning

Red Cloud är inte så stor.... 

Blivande farfar, han är bara sååå snygg att jag måste visa honom;
Little Kings Buckeroo Bandolero

Och så detta med rasstandard

Häromdagen hörde jag en dobermannägare benämna en dobermann som ”gris”.  Hon kallade de hundar vi såg för tjocka, övervinklade mastodonttjurar.  Hon sade att majoriteten av de vinnande hundarna i dag ser ut som grisar. 
Nöff nöff.
? 
Själv har hon en ”sportmodell” som hon stolt kallar sin hund. En hund som likt bordercollien tar sig fram på raska steg, sund och vacker. En riktig dobermann.
(?)
Jag kallar det dålig benstomme och otillräcklig typ. En hund med fel typ har onekligen allvarliga, för rasen, fel.
Sundhet kommer inte av klen byggnad.

En dobermann skall se ut som en dobermann, och vara som en dobermann mentalt.
En dobermann skall inte se ut som en liten ”sportråtta” eller som en rottweiler.
En dobermann skall följa rasstandarden så mycket som det bara går. Den skall förena kraft och elegans. Jätteviktigt – KRAFT och ELEGANS. Då är det en dobermann.

En kraftig hund betyder inte osund.
En spenslig hund är absolut inte lika med hälsosam.

En dobermann som följer rasstandarden är en dobermann. Rasen skapades inte för att tävla IPO och skydd som en raket, utan avlades fram som renodlad vakthund. Sedermera har vi människor förädlat våra dobermann så att de på bättre sätt passar i vårt urbana samhälle, både mentalt och exteriört. Och givetvis är och skall dobermann vara en riktig brukshund.

För mig är det lika fel att vara för liten, klen och tunn som att vara för tung, för hög och köttig. Vi uppfödare har ett stort ansvar, likväl som köparna och domarna. Alla parter har ett stort inflytande på rasen, och det är viktigt att vi inte glömmer att våra hundraser är kulturarv som vi inte äger – utan förvaltar - för framtiden.

Ett uttryck jag hörde av en mycket duktig uppfödare var citatet; ”För mycket och för lite skämmer allt”
Det passar fint på vår ras.
Kraft OCH elegans. 

KORAD SPH I LP NUCH IDC SGR-91 NORDV-95 JEAN DARK JEAN-JACQUES Född 1988 Jean var en stor hane, speciellt med dåtidens mått mätt. Han var 72 hög och 72 lång och vägde ganska ordentligt :-) Godkänd lägre spår Lydnadsklass II

KORAD SPH I LP NUCH IDC SGR-91 NORDV-95
JEAN DARK JEAN-JACQUES Född 1988
Jean var en stor hane, speciellt med dåtidens mått mätt.
Han var 72 hög och 72 lång och
vägde ganska ordentligt :-)
Godkänd lägre spår Lydnadsklass II

KORAD SPH I LP NUCH IDC SGR-91 NORDV-95 JEAN DARK JEAN-JACQUES På bilden 10 år gammal

KORAD SPH I LP NUCH IDC SGR-91 NORDV-95
JEAN DARK JEAN-JACQUES På bilden 10 år gammal

KORAD SPH I LP SUCH DKUCH FINUCH NORDUCH INTUCH NORDV-00 JEAN DARK KENZO-KASTELLI Född 1994 Kenzo var 71 hög och kraftfullt byggd. Han tränades och tävlades flitigt i bruks och lydnad

KORAD SPH I LP SUCH DKUCH FINUCH
NORDUCH
INTUCH NORDV-00
JEAN DARK KENZO-KASTELLI Född 1994
Kenzo var 71 hög och kraftfullt byggd.
Han tränades och tävlades flitigt i bruks och lydnad

KORAD SPH I LP SUCH DKUCH FINUCH NORDUCH
INTUCH NORDV-00 JEAN DARK KENZO-KASTELLI
Uppflyttad högre spår
Lydnadsklass II 

SCHH I SCHH II SCHH III BH SL 1 JEAN DARK HIGH LOVE Född 2006 "Khaos" är en stor och välväxt hanne som arbetar som bara den! Inom bitarbetet i USA där han bor, är han känd bland de flesta som har dobermann.

SCHH I SCHH II SCHH III BH SL 1
JEAN DARK HIGH LOVE Född 2006
"Khaos" är en stor och välväxt hanne som arbetar som bara den!
Inom bitarbetet i USA där han bor, är han känd bland de flesta som har dobermann. 

SCHH I SCHH II SCHH III BH SL 1 JEAN DARK HIGH LOVE

SCHH I SCHH II SCHH III BH SL 1 JEAN DARK HIGH LOVE 

JEAN DARK MONSIEUR CHANEL Född 1998 "Pepsi som han kallades var en liten hane.  68 prick, bra benstomme och substans och rätt dobermann typ.  Han tävlade aldrig bruks eller lydnad.

JEAN DARK MONSIEUR CHANEL Född 1998

"Pepsi som han kallades var en liten hane. 

68 prick, bra benstomme och substans och rätt dobermann typ. 

Han tävlade aldrig bruks eller lydnad.  

JEAN DARK MONSIEUR CHANEL Vinner veteranklassen på SDK:s special

JEAN DARK MONSIEUR CHANEL
Vinner veteranklassen på SDK:s special

VICE WORLD WINNER- 10 VDH CH SUCH NUCH FINUCH DKUCH
NORDUCHINTUCH LP II SDV ungh-06 Neumünster Jugendsieger -06 SPH III JEAN DARK GOSSIP Född 2005
Lydnadsklass III och Godkänd elitspår
Gossip är en välväxt, stor och kraftfull tik. Samt elegant. Hon jobbas i de högsta klasserna. 

SUCH SPH IIIJEAN DARK VANILLA FIELDS
Certpoäng i elitspår
Född 2001
Vanilla var en stor, kraftfull och välväxt tik. Och godkänd i elitklass. 

Det här med infall - anfall

SPLIT 

Jag fick ett infall. (Min man kallar det anfall) Jag får det ibland, och det är inte så bra.
Då kommer jag nämligen på saker. Oftast roliga, lite tokiga och undantagslöst jobbiga, dyra och inte så vanliga saker.
Och problemet är att jag verkligen VILL göra det. Infallet alltså. Anfallet.

Den här gången satt jag och tittade på min underbart fina, helt objektivt, fantastiska dobermann. Hon är brun, bara ett och ett halvt år, och helkuperad. Tania kommer från Argentina, och är mina drömmars drömhund.
Förutom att hon är kuperad. Hade hon inte varit det hade jag kunnat ställt ut henne. Reglerna i Sverige, och majoriteten av Europas länder tillåter inte kuperade hundar att delta, och därför är min ögonsten mest en hund att njuta av hemma, och kanske, kanske får hon valpar i framtiden. Det är ju egentligen därför hon kommit till oss, och jag har stora förväntningar på henne som blivande mamma.

Nåväl, jag satt där och funderade, och kände mig avundsjuk på alla brunbrända resenärer som hämtade hem sina älsklingar från vårt hundpensionat. De såg sådär läskigt hälsosamma och fräscha ut, nöjda, lyckliga och glada över sin semester som de haft i något soligt, varmt och njutbart land. Och så kände jag mig plötsligt som Musflickan i Askungen – Vi kan åka till solen! Och ställa ut! 

Två flugor i en smäll.

Eller tre, för jag vill till Kroatien också. Gör det gärna till fyra, för i Split i smällvarma juli går fyra utställningar av stapeln på fyra dagar, och raskt bestämde jag mig för att det ju var dit vi skulle!!

Infallet/Anfallet gick inte över, och jag började leta lämpliga offer att släpa med.
Det var inte så svårt, det finns fler som jag med hundintresse ;-)

Och nu i dagarna blev allt klart:

* Resan beställd för oss tre människor SAMT våra fyra hundar!! Tania, Saga, Luna och lilla Snö. Vi skall flyga till Split i juli och det skall bli sååååå kul J
* Hotell bokat och klart.
* Reseburar ordnade.
* Hundarna anmälda till utställningarna. Fyra tävlingstillfällen per hund. Sammanlagt 16 anmälningsavgifter. Phu.

Anfallet funkade. Vi skall åka till SOOOOOLEN och ställa ut bla Tania.

Split – here we come!!
Ammi och Felicia - vad KUL det skall bli :-) 

Ps. Hit skall vi :-)
http://www.4summershows.com/

Sexlingarna

Som ju egentligen inte är sexlingar, utan femlingar.
Jean Dark Filurkatten är pappa till alla, men han har dem med två fruar.

Jean Dark Iridessa är mamma till fem av busbarnen, och Styvmor (fast snäll) till den sjätte, lilla Queenie. Hennes mamma, Wilhug´s Felicia Fantacy "Liten", blev svårt sjuk när hennes barn föddes, och samtliga ungar dog, och mamma Liten orkade inte ta hand om sin sista lilla dotter. Turligt nog gjorde Iridessa det, och Queenie har haft en fin och trygg uppväxt med gänget i R-kullen.

Häromdagen lyckades döttrarna hålla dem stilla i några sekunder och Felicia förevigade dem innan de fladdrade iväg på nya uppdrag (se tidigare blogginlägg)

Jean Dark
Queenie, Rosetta, Roxanne, Rosie, Roger Rabbit och Rosa Pantern

Okey.... NU SÅ!!

Ja, okey....! Skriv nu då :-)

Efter mycket om och men skall det nu funka att lämna kommentarer för alla som vill. Bästa kompisen har varit här och fixat det som min blonda hjärna inte förstod sig på.
TACK Ammi!

Såååå, jag ser fram mot att läsa Era tankar!

:-)

Lugnet lägger sig

I början av året föddes våra två siames och orientalkullar. De var många, de var söta och de var efterlängtade. Tyvärr var Olyckan och hälsade på och av vår Q-kull blev endast en baby kvar, lilla Quennie. Då hennes syskon blev små Änglakatter och mamma Liten svårt sjuk, fick hon bli fosterbarn i R-kullen, som ju också föddes den 13 februari.

Sexlingarna växte upp under mamma Spökas vakande blick och trygga tass, och ganska snart började de röja, busa och fixa med alla sina projekt här i Vita Huset.
Spökas biologiska fem ungar är väldigt lika till utseende och sätt, och så har vi den lilla vackra Ankungen Queenie, som skiljer sig både exteriört och mycket till sätt. Här kan man verkligen fundera på arv och miljö.... :-)

Nu har våra kissebarn börjat flytta och vi både saknar dem och drar en lättnadens suck. För VAD de har BUSAT! :-)
Och alldeles tomt blir det ju inte, kvar hos oss finns Rosa och Quennie.

Spökas femlingar.
Queenie ville inte vara med :-) 

Men kom UT nu då! 

Jag går på upptäcktsfärd i köksskåpen...

Riv Å Röj!

Hm, här luktar det spännande :-) 

Åka på någons axel känns bra.
Jean Dark Rosetta

Fem minuter senare var Vallmon inte i livet
Rosie, Roxanne och Happy

Varmt och skönt på micron
Jean Dark Roxanne

Bygga bo, hoppa och riva
 i nytvättade kläder är KUL!
Roger Rabbit och Rosie

Katter gillar också stolar
Jean Dark Rosa Pantern

Sova i sängen är mys Jean Dark Queenie

Spääääänande!
Rosie och Rosetta