Gäääääsp - skrynklorna är här!

Igår gick jag och lade mig lite sent. Tänkte jag skulle överleva resan till Växjö ändå. För idag skall vi åka några stycken på en utställningstrip.

Så iallafall - jag gick och lade mig - lite sent. Sov någon timme och så var det dags. Sally fick sina bebisar! Duktig skötte hon allt och i gryningen låg fem små nakenfisar framför mig i bolådan tillsammans med sin stolta mamma.

Och jag fortsätter nu hålla mig vaken till kl 21 ikväll, då vi enligt GPS:en skulle vara framme.

Time will tell. Hua!

Förresten skall de små heta på bokstaven Z, och det skall vara kändisnamn, ni vet typ Zlatan, Zara Leander och sånt.
Kom GÄRNA med förslag. Tack :-)

Andas igen!

Sötaste Happy är hemma igen från den låååånga resan.
Hon är lyckligt ovetande om all uppståndelse, och lever som vanligt;
Intar favvismaten, minglar med sina kattkompisar och sover mellan småhundarna.

Jag höll andan ett tag. Vår finaste Happy fick ingen WORLD WINNER titel, men solen skiner idag och jag lever ändå.
Och jag går runt med ett lyckligt leende, stolt som en tupp faktiskt.

Vår fina Happy har i år ställts mycket sparsamt, är det fem gånger? (Inte ens det har jag koll på) och har vunnit två BIS, en Scandinavian Winner Titel och en NOMINERING på WORLD CAT SHOW, där hon förövrigt fick cert också.
Indeed ett bra år.

Bäst av allt är att Happy heter Jean Dark, och är resultatet av eget arbete. Hon är hemmagjord om man får säga så, och det är bland det bästa man som uppfödare har.
Hemmagjort :-)

Happy blir Scandinavian Winner 2013
Fint visad av Jill som har La Bells katteri, och förstås Happys fina pappa. 

Klicka här och se HAPPY live Jag är inte så teknisk, men hoppas ni kan se klippet med Happy. Hon är ca 18 minuter in i filmen :-)

Jag håller andan

Igår hände en fantastisk sak!

I staden Aalborg, på Jylland i Danmark, går just nu World Cat Show av stapeln. Själv är jag hemma och jobbar, och våndas.
För TÄNK att få se dryga 1700 så vackra djur, på ett och samma ställe?

Nåväl, goda vännen Jill på La Bell katteri tog med sig vår ögonsten Happy och andra goda vännen Anne åkte med sin Filurkatten.

Och så kom sms:en intrillande och jag blev sååååå stolt!
CH Jean Dark Filurkatten fick sitt CAPIB och är således på väg mot ytterligare ett Championat. Han slutade som tvåa mot en fantastisk herre som vi får njuta av i finalen idag. - Ja, de som är på plats vill säga. Jag har nämligen finkammat flygresor för att se om jag kunde ta mig ner och bara se finalen, vilket en såkallt "sista minuten" skulle kunna hjälpa mig med.
Och visst, sista minuten finns. Och till fantastiska priser. Fast då menar jag inte billiga .-(

Sms nummer två gällde vår egna Happy. Hon fick också EX 1, CAPIB OCH BLEV NOMINERAD! Det betyder att hon skall delta i finalerna idag, på WORLD SHOW!
WOW!

Vi har fött upp en katt som skall vara med i finalerna på WORLD SHOW!!

Jag har surfat i natt och tittat på Happys motståndare, de snygga andra som också tagit sig till final. Och OJ så FINA katter. Undrar hur det där kan komma att gå?
Vår Happybappy som äter smör till frukost med tjejerna, stjäl grädde när dottern bakar och leker hej vilt med de andra kissarna i vardagsrummet varje dag.
Vår Happyskrutt som sover gott under täcket när hon vill och som alltid svarar med ett hest jamande när vi ropar.
Det är alltså HON som skall delta i finalen i dag på WORLD CAT SHOW.

Jag har inga naglar kvar, för dem har jag tuggat av :-) Ni håller väl tummarna för oss nu?

CH Jean Dark Filurkatten

Filuren

Happy, lite morgontrött :-) 

Happy 

Bild från förra månaden -
Scandinavian Winner -13 CH Jean Dark Happy 

Katalog lera och rusk

Ja, gud så skoj det är att jobba.
Det regnar.
Det är lerigt.
Jag har just tagit in tre glada musketörer som blivit värsta bästisarna på vårt hundhotell. - En ung vorsteh. En ung golden. En ung labbe. De är heeeeeelt vilda.
Det regnar.
Det är lerigt.
Bekommer INTE trion happy-outgoing -busungar.
Suck.

De sladdade just in här och luktade skunk. Slabbat i leran, rullat sig i skit, och ser ut som glada svarta flat coated retrievers plötsligt.

Jag tar en fikapaus och läser World Cat Show Katalogen och blir nervös. Öööööööönskar jag vore där och fick se några av de drygt 1700 katterna.
Vill du läsa katalogen, KLICKA HÄR

Alla utom jag...

LÄS OM WORLD WINNER CAT SHOW HÄR

ALLA åker till Danmark idag, utom jag.
Så känns det iallafall. World Cat Show går av stapeln i Alborg i helgen och vad gör jag? Jo, jag är hemma och J.O.B.B.A.R.
Gud vad kul.

Att misshandla hundar

Jag älskar hundar, hundsport och tävling. Men ibland skäms jag att vara människa.
Jag skäms när jag ser och hör vad en del gör med sin bästa vän.
Jag skäms när jag ser och hör att tex DU ser och hör vad andra gör med sin bästa vän.

Och jag SKÄMS jättemycket att alla VI tillåter andra att misshandla sina hundar. Medan du och jag ser på.

Man befäster inte sitt ledarskap genom att prygla den som ligger. Man blir inte en bättre hundtränare för att man vrider runt testiklarna på sin hund och sparkar den.
Vinner man mer om man rycker sin hund hårt i halsen med ett stackelhalsband, ger den elchocker för att den inte biter tillfredsställande när man tränar bitarbete eller sparkar den för att den inte arbetar som man vill?

Jag tycker inte det. De flesta tycker inte det. Men ingen gör något?
Detta förekommer på många,
många, många ställen där det tränas hund (Tränas? Läs Misshandlas)

Vi är inte hundar. Vi är människor.
En del människor säger att vi befäster vår ledarroll genom att misshandla våra hundar.
?
Hundar misshandlar inte varandra. Ändå har de solklar hierarki i sina flockar.

Hundar tvingar inte heller andra hundar att bo i bur, sova i hundkärror på tävling och leva isolerade i hundhus för att de skall prestera bättre när det skall jobbas.

Vi är människor. Vi kan tänka. Vi vet vad som är rätt och fel.
Ändå behandlar en del av oss våra hundar hemskt och vi andra bara ser på när hundar misshandlas. För att vi vill att de skall jobba bättre??!!

Hallå.
Vi kan faktiskt inte gömma oss bakom - "det är inte mitt problem, Hen är ju ändå en respekterad uppfödare, Vaddå, jag slår ju inte min hund, De är så många, vem skall ändå tro på mig, Det är jobbigt, jag låtsas som jag inget sett, Vi kan inget bevisa, Jag har inte brukshund så det där rör inte mig"
För VEM skall hjälpa hundarna.

VEM?! 

Vi upprörs när "Hundar av kamphundstyp farit illa. Den unge hundägaren misshandlade sin hund till döds, eller så den hade "tur" och hamnade på Hundstallet.
En del andra misshandlar sin hund till prispallen. Ära och berömmelse väntar.

Här är en vardagshjälte som försökt få till en förändring. Det gick inte denna gången - men det kommer att gå nästa. Och nästa. Och om vi inte ger oss kommer det att bli svårt att misshandla sin hund, även om det sker i lönndom på långtbortiskogen ortsgrupper som få känner till.

KLICKA HÄR och läs om en human människa som försöker förändra. Låt oss hjälpa till!

Rabies - Nytt :-(

Usch och fy.
Smittspridning pågår i Holland, efter att man påträffat den fruktade sjukdomen rabies där. detta betyder att landet är stoppad vad gäller införsel av bla katter och hundar till vårt land.

Kan vara bra att veta

Läs mer HÄR

Och läs mer HÄR

Det här med avel

Ja, detta är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat.
Jag är otroligt intresserad av avel, och funderar nog många, många gånger varendaste dag på hur jag skall kunna föda upp bättre, friskare och snyggare djur.

Det är inte lätt, men roligt och en härlig utmaning. Idag snurrar tankarna inte kring djuren egentligen, men kring oss människor. Och hur vi tänker.
För jag fattar inte hur en del andra -ibland- tänker. Eller inte alls tänker?

De verkar tro att de bor på en öde ö.

Jag återkommer i ärendet.

Mjau - Kattungar

Våra katthonor löper lite nu och då och vi planerar några kullar babysar. Spänningen är stor och vi hoppas allt går vägen.

Uppdateringar kommer snart på Kattungesidan/Siames och Oriental. Fram tills dess läcker vi lite smånyheter här:

Jean Dark Odette har haft sin första date :-)

Och kanske också Jean Dark Prinsessan Jasmin

Jean Dark Narnia

Jean dark Queenie till vänster skall bli mamma och Jean Dark Rosa Pantern till höger likaså

Papporna kommer här:

Sultsinan Simply The Best
Ägare Himmeltinden's katteri - TACK Aino !  

La Bell Jumping Jack
Ägare La Bell katteri TACK Jill ! 

8 minuters glada minnen

Idag drömde jag mig bort på Facebook och Youtube. Dotterns fina åtta minuters klipp från lilla hästblixtens fyra månader på jorden är fulla av glädje, spring, nyfikenhet och LIV.

Ändå sitter jag med tårar i ögonen.

Klicka här och se BLIXTEN från födelse till nu

SM-GUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUULD!!!!!!!

 M&M är BÄST i Sverige! 

KORAD ZTP SG I B Jean Dark Mexx Pure Life tävlar idag SM i Kickbike med husse Magnus Bergström. Duon har ställt upp i två klasser och VUNNIT båda.

Kuriosa är att ena klassen är Kickbike med två hundar - Magnus tävlar med en, Mexx, och VANN ändå!! Fantastiskt!!

Stort GRATTIS Anette, Magnus och förstås Finaste Mexx. Vi på Kennel Jean Dark är förstås otroligt glada och stolta!!!!!

Bilderna har jag stulit från matte Anettes facebooksida :-)

Hej, jag heter Blixten

Och jag är inte så gammal. Fast själv tycker jag att jag är nästan färdig. Sådär som de stora killarna borta hos grannen. Jag kan stegra mig perfekt som dem, frusta och springa miiiinst lika fort! Jag bor i en familj med många medlemmar. En del ser ut som jag och en del andra ser annorlunda ut.
Min mamma brukar säga att jag skall hålla mig till mina egna så jag försöker göra det. Fast jag vet inte alltid vilka som är mina egna?
I alla fall så har jag en tant som heter Florida. Hon är rätt okey, utom när hon blir sur. Hon blir JÄTTEsur om jag busar med henne och hoppar på henne som jag brukar göra på min mamma. Och när jag biter henne i hasorna blir hon tokarg.

Min mamma blir aldrig arg. Hon bara skakar på huvudet och blåser mig i öronen så det kittlas härligt kul.
Min mamma är jättejättefin tycker jag. Faktiskt den finaste mamman jag sett. Jag har i och för sig inte sett så många mammor, men min är i alla fall finast i världen. 

Min mamma är inte hemma just nu. De andra säger att hon har flyttat till ett ställe som heter Nangijala. Det ligger tydligen väldigt långt bort.
Jag vet att min mamma inte har flyttat dit, för hon skulle aldrig lämna mig ensam, det har hon lovat massor med gånger.

Förut en dag, vart min mamma så konstig. Hon blev trött och orkade inte prata med mig knappast. Och så fick vi åka till ett stort ställe med en massa människor i fladdriga blå kläder. De gjorde hela tiden saker med mamma och lovade att hon skulle bli bra. Sådär som vanligt. 

Fast hon blev inte det utan hon blev ännu tröttare. Och på morgonen somnade hon i halmen bredvid mig. Konstigt faktiskt, min mamma brukar alltid vara vaken när jag sover. Jag försökte i alla fall vara tyst så hon fick sova ifred. Så att hon skulle bli glad när hon vaknade och såg att jag var så stor och duktig. 

Fast mamma vaknade aldrig nångång. Och jag blev hungrig.
Som tur var kom de där nya människorna med mat som jag kunde äta. Och plötsligt kom husse och matte också. De hade med sig Tant Florida och matte var ledsen. Hon sade att jag var duktig och det visste jag ju redan förstås.
Matte klappade mamma och så sade hon sov så gott och hejdå? Jag tänkte att matte var bra knäpp, för min mamma bara sover och hon vaknar ju snart.
Men sen fick Florida säga hejdå också och efteråt blev hon jättekonstig. Allt var faktiskt jättekonstigt. Jag blev ledsen och det kändes bra att matte och Florida var där i alla fall.

Sen gick vi till bilen och det var då det hände. 
De glömde min mamma! 

Hon stannade där och jag tänkte att hon kanske kommer sen, när hon har sovit klart då? Mamma har ju ändå lovat mig att vi alltid skall vara tillsammans. Faktiskt.
Vi åkte hem och allt var konstigt. Det var inget kul i alla fall och jag kände mig ofta ledsen. Speciellt när de pratade sådär dumt om att mamma har flyttat. För det har hon inte alls! Min mamma kommer snart tillbaka och om hon har flyttat någonstans kommer hon att ta mg med dit. Det vet jag! 

I alla fall så kommer hon att bli stolt då för jag är duktig som bara den. Jag äter min egen mat och det är jag bra på säger matte. Lillmatte kommer varje natt och flera gånger om dagen och matte med. De har god mat med sig och är ganska snälla faktiskt. De brukar leka med mig och det är kul. Fast jag saknar ändå mamma…

En dag kom det en som lillmatte och matte sade skulle bli min kompis. Fast jag tyckte den dära kompisen såg konstig ut? Jätteliten och väldigt långa öron. Jag försökte smaka på henne och då blev alla arga och skrek på mig så jag faktiskt blev ganska rädd. Men hon den där Bella som hon tydligen hette, blev i alla fall inte rädd.
Och sen när mattarna gått då hälsade bara hon och jag på varann. Hon var rätt okey.
Jag tror de har trångt eller så för Bella verkar inte ha nånstans att bo? Han som heter snickare satte in ett hus till henne i min box. Undrar vad mamma kommer att säga när hon kommer tillbaka? Hon är jättenoga med vår box och vad och vem, som får vara däri. 

Jag tänker i alla fall låta Bella vara kvar än så länge. Hon verkar snäll och kanske hon kan bo hos Florida sen när mamma kommer hem från det där Nangijala? 

På natten när jag tycker det är väldigt mörkt och så, fast matte lämnar ljuset på och husse säger att det inte behövs så känner jag mig rädd. Det låtsas jag inte om, men det ÄR liksom helt svart och då längtar jag massa efter mamma. Då är i alla fall Bella bra. Hon äter hon hon med, precis som mamma låter det, fast mycket tystare. Hon är ju inte så stor men det är i alla fall skönt att sova intill någon så jag gör det hela tiden.
Bella ligger mellan mina ben, nära magen och det känns skönt inuti mig. 

När matte kommer med mat har hon med sig sin kamera och vill fota så alla får se säger hon. Men då säger jag ALDRIG I LIVET!
Jag är ju stor nu, och kan massa saker själv så jag vägrar! Ingen får se när Bella och jag sover sked i alla fall. Jag har bett Bella flytta på sig ifall jag inte vaknar när mattarna håller på med det där larvet. Och de kommer aldrig, aldrig att få fota oss. 

Matte har räknat dagarna och hon sade att mamma varit i Nangijala i sju dagar.
Det är länge det! SJU dagar! Då vet jag ju att mamma snart kommer, för hon kan ju inte vara bort mer då? Jag tittar ofta efter henne, ifall hon smyger och tänker överraska mig i boxen, eller om hon kanske har gömt sig i hagen?

Då skall jag berätta för henne om allt kul också. Min kompis Bella, och att jag får gå med på sådan där hundpromenad och minsann vara lös!!
Mattarna släpper mig på en stor äng här borta och jag springer allt jag kanfullfart med hunden Tania! Florida är jättejätteavundsjuk!

De säger att jag är så duktig och har blivit så stor och då blir jag stolt och svänger med benen och kråmar mig. Klart jag är stor! :-)

Mamma, skynda dig att komma hem från det dära Nangijala nu, så kan vi kramas jättelänge, det saknar jag. Och så kan du följa med på allt roligt vi gör också.

Puss från Blixten 

Baby Blixten
Har just ätit mjölkersättning och blivit lite geggig om munnen <3 

Vita Husets sötaste Ägghund

Regniga och grå dagar på jobbet har väl alla.
Då är det tur att det finns sådana här sötstegladastegulligaste och alltid spralliga små hundar.

Yorrick har besökt oss kontinuerligt sedan vi öppnade vårt hundpensionat och snabbt har han blivit allas lilla kelGris.
Han är pigg, framåt och lite introvert. Han lever liksom lite i sin egen värld. Fast ibland får vi komma in.
Och charmas av världens sötaste lilla GrisHund som älskar att bli pussad på sitt lilla konvexa Ägghuvud

Ta en titt och bli glad - för ser ni så söt han är :-)

Dobermann-Nytt

Korad Jean Dark Noa Perle har just testats fri från DCM
(Och kommer förhoppningsvis snart att paras) 

Korad Jean Dark Nougat London
klarade just korningen med 479 poäng

Jag fick just bilder från Argentina på Tanias snygga brorsa
 Thor de Akido San
som precis blivit amerikansk Champion

Vår lilla skrutta Jean Dark Timeless växer så det knakar.
Hon kallas för Tjorven och bor och delägs med familjen Aronsson

Korad Lp BH BSL-I Jean Dark Kylie Minouge
Fick sin BSL-I titel häromveckan

Verna de Akido San som delägs med P.M Mohlin gillar saker man kan äta i köket :-)
Förutom det har hon just röntgats med resultatet B samt ögonlysts UA.
Dessutom har hon förstapris i lydnadsklass I och tävlar Rallylydnad
Vi hoppas snart kunna presentera henne med fina ståbilder

Tania de Akido San
Vernas moster, våra egna unga stolthet från Argentina
I sommar knep hon fyra cert på fyra dagar och blev Kroatisk CH

Hur gulligt var inte det här...?

Visst är människans bästa vän Hunden.
Och visst kunde vi människor anstränga oss lite mer ibland.
Men såklart vi är Hundens bästaste vän också <3


Klicka HÄR OCH SE SÅ SÖT EN FILM ::-)

Babyn utan mamma

Idag har jag inte varit hemma. Mellandottern ställer hund i Sundsvall och jag är med. Fast tankarna är hos Blixten.
Dotter ett och tre rapporterar. Kvällsmatningen gick fint. Nattmatningen likaså. Jag satt ett par timmar och bara var med honom.
Ute lekte han med bollen. Han sov en stund i solen och busade med höpåsen. Han tittar efter någon och ser fundersam ut. Inne är han ledsen. Han äter ganska bra. Han dricker bra. Han gillar inte vatten på fölpellets.

Lilla Skrutt.
Hela jag gör ont över tanken på att hans finaste mamma inte längre finns, annat än i vårt minne. Outgrundliga äro Herrens vägnar säger man. Och det kan jag ju till fullo hålla med om.
Hur tänkte han nu, liksom?

Inte alls förmodligen.

Huromhelst. Juliet är i hästhimlen. Juliet är inte hos oss mer. Jag säger det en extra gång, och en gång till. Nästan så det sjunker in och jag fattar vad jag säger. Och genast kommer en ond, ledsen-klump i magen. Jag slutar säga det där till mig själv och tänker på lilla Blixten istället. Hoppas allt nu går bra och han får växa upp till en ståtlig, glad och stark liten-stor hingst.
Time will tell.

Blixten i sin egna box,
extranannyn Florida i kuppen bredvid
Foto S. Lemmeke

Nattmat till lilleman.
Siameshanen Samson hänger med och håller extra sällis.
Foto L. Lemmeke

Om man gråter ganska mycket, har man ändå massa tårar kvar

 

Juliet med baby Blixten

För ganska så precist ett år sedan blev vår familj med häst. En gammal flickdröm jag haft gick i uppfyllelse, och den drömmen delade jag förstås med mina döttrar som också älskar hästar.

Eftersom vi har lite ont om plats, men ändå vill dela vardag, gnägg, hödoft och umgänge med våra hästar föll valet på den ytterligt trevliga Amerikanska Miniatyrhästen som ras. De är ju dessutom otroligt vackra djur, vilket är ett stort plus för mig som älskar att vila ögonen på skönhet.

Så kom Florida och Juliet. De hämtades i Danmark hos fantastiska och härligt engagerade uppfödare på Gallehöjgård.
Florida var tre år, liten och fräck och med bus i blick. Hon var glad i folk och fä och genast blev hon bästa kompis med vår ena hund. Juliet var lite större, lite äldre, smäcker som en arab, vacker rödfux och elegant i varenda linje på sin kropp. Jag såg henne direkt, första gången jag surfade in på stuteriets hemsida och genast var jag förlorad.
Jag fortsatte vara förlorad, och hemskt glad att dessa två små fina ston fick komma till oss och förgylla vår vardag. 

Hästar är fantastiska djur!

Våra dagar förgylldes ytterligare, för under sommaren nedkom Juliet med en liten, liten baby som husse döpte till Blixten.

BabyBlixten blev allas ögonsten här i Vita Huset och snabbt utvecklade han en stor kärlek till samtliga tvåbenta i familjen, men mest av allt husse och äldsta dottern. Så fort han såg dem gnäggade han högt med sin lilla, ljusa röst och jag är säker på att den hårdaste av hårda inte kan annat än att smälta över den lilla ungen med den barnsliga rösten och de långa ögonfransarna.
Gladast blev han när husse bussprang med honom, eller dottern kastade boll.

Som alla små barn älskade han förstås sin mamma. Och som alla mammor älskade förstås Juliet sitt lilla barn över allt på jorden.
Ibland var vi lite fula, för om den envisa rödtotten vägrade komma in om kvällen, tog vi helt sonika hennes föl under armen och lyfte in honom i stallet. Mammahäst kom surt gnäggande efter.

Blixten blev bästaste vän med Florida som fick vara extratant. Han var nog lite busig med sin tålmodiga mamma som aldrig hade ett ont ord eller spark att ge sin lite ouppfostrade son. Ofta gick hon i andra änden av hagen och betade och lillaman hade party med stackars Florida som förstökte avstyra de värsta busstrecken.
På det stora hela gick allt bra och vår lilla trio levde i fin harmoni både i den stora sommarhagen och vårt lilla nybyggda stall på tomten. Dagarna gick till att äta gräs, mysa med tjejerna, köra oss tvåbenta i en rockard eller bara mysa under äppelträdet. Jag tror det är ganska bra att vara häst. I alla fall har vi haft det väldigt bra med att ha våra hästar runt oss. 

En del av gänget
September 2013 

Mor och son
Oktober 2013 

Häromkvällen sade äldsta dottern att Juliet var lite låg då hon kom in i stallet under kvällen. Bara lite sådär, inget att ta på och vi behövde nog inte oroa oss. Hon hade ingen feber och hade som vanligt ätit med stor, glad och god aptit.
Jag gick ändå upp lite tidigare nästa morgon, och tänkte pyssla lite extra i stallet och njuta av lugnet.

Redan när jag öppnade stalldörren kände jag att något var fel. Floridas oroliga ögon tittade under lugg på mig, och liksom försökte säga att kompisen var sjuk.

 ”Hjälp henne!” Juliet själv stod mest med halvöppna ögon och såg ledsen ut. Hon ville inte ha sin mat, bara lite pellets och annars mest vila. Vi fick hjälp av grannen som konstaterade samma som jag – Juliet var sjuk. Jättesjuk. Veterinär konsulterades och tyckte att vi kanske skulle avvakta lite? Hm. Svårt.
Vårt fina sto var inte helt stadig på foten upptäckte vi och jag blev JÄTTErädd. 

Lilla Blixten, bara en skrutt på knappa fyra månader fick ingen träning i att lastas, utan puttades/lyftes in i transporten och mammahäst stöddes upp och in bakom honom. Vi körde så försiktigt vi bara kunde och snabbt var vi framme på Ultuna, Sveriges stora lantbruksuniversitet.

Trots massa engagemang, mediciner, undersökningar, blod, dropp, böner till han där uppe och lite till hände det som inte får hända.
Vi fick ta adjö av Juliet bara dygnet efter att vi anlänt.

Vår finaste lilla mammahäst klarade inte detta onda, svarta och fula. Hon fick flytta till Nangijala.

Och jag som trodde jag inte hade tårar kvar efter att min lilla ögonsten Hallonbåten flyttade från oss för knappa två veckor sedan upptäckte att där fanns ett hav och oceaner av ledsna tårar.
Tårar som svämmade över av sorg att mista en man håller kär. Och tårar och sorg över att vår lilla Baby Blixt mist sin mamma.
För mammor skall inte dö. Mammor får INTE dö.
Små barn måste ha sin mamma. Det vet ju alla. Utom han där uppe, som oåterkalleligt tagit vår finaste lilla häst till sig och inget kunde vi göra för att stoppa det.

Tidigt, tidigt en morgon flyttade Juliet till hästhimlen, och ganska snabbt därpå var vi på plats för att ta hand om allt det praktiska.
Papper. Försäkringar. Telefonsamtal. Fax. Deltagagande sköterskor. Korrekta veterinärer. Goda råd. Mer försäkringar. Utfodringsråd. Babyskötsel. Betala.
Och gå.
Juliet skulle inte med hem.
För hon finns inte mer.

Hur kan man finnas ena dagen och vara borta nästa?
Det är så svårt att förstå.

Jag hade med mig Florida till sjukhuset. Hon var förstås pigg och glad. Det är hon alltid. Tyckte det var spännande med alla människor, och gick fint bredvid mig likt en hund som tränar fot. Spetsade öron och pliriga ögon som insöp alla intryck, ljud, hästar och människor.

Framme vid stallet klev hon kavat in och gnäggade lugnande till vår lilla baby som skrek när vi kom. Han puttade lite på sin mamma som låg bredvid honom i halmen. Och mitt hjärta gick nästan sönder av sorg när han tittade på mig.
För små barn måste ju ha sin mamma.

Jag visade Florida hennes kompis och hon tittade stillsamt och allvarligt, buffade lite och tänkte? Ja, vad vet jag. Förstår djur att en älskad vän är borta? Jag tror det.
Vi tog alla adjö av Juliet där, klappade hennes mjuka mule och önskade henne lycka till på färden. Sov så gott lilla hästmamma, vi skall ta hand om ditt Hjärtegull, så han växer upp och gör dig rättvisa.

Blixten gick på stillsamma steg ut bakom oss. 

Han brukar hoppa hoppsasteg, bita oss i baken och småsparka när vi promenerar. Rycka i grimskaftet, kasta med sitt lilla huvud och låtsas att han är Svarta Hingsten.
Nu var han en liten ensam kille, ledsen utan mamma, trött efter en lång, lång natt och fick åka transporten med bästa kompisen hem och lära sig bli stor och äta mat på egen hand.

Hemma grät han småbarnstårar. Ensam är inte kul.
Husse gjorde hål i väggen – tant Florida är nära fast ändå inte.

Döttarna och jag gör schema, ofta mat, ofta kram, ofta lek, ofta sällis och allt måste passa ihop med jobb, skola, sova och utbildningar.

TACK alla gulliga människor på Facebook som engagerat sig och hjälpt med råd och tankar.
TACK Jessica och Lena – vilka grannar Ni är <3
TACK Anna-Lena S och Lotta J, tur jag har er, världens bästa häst/hund och kattkompisar!
Och TUSIND TACK Henriette, Ib og Jeannie. Vi er bare så utrolig kede af at miste Juliet. Men så utrolig glade over det år vi har fået sammen med hende.

Ibland är livet otroligt härligt. Och ibland är livet otroligt outhärdligt.
Men det skall gå. 

Finaste Juliet <3
Hälsa Hallonbåten så gott