Klockan är
natt.
Alla sover.
Himlen är svart, sånär som på någon enstaka stjärna som blinkar ensamt där uppe. Jag hör avlägsna ljud från flygplanen som närmar sig Arlanda, det envetna surrandet från tvättmaskinen som jag satt på, och ett ensamt plingande i mobilen från Facebook. Folk uppdaterar och lajkar.
Är de inte kloka egentligen?! SOVER inte människor så här dags?
Hm.
Mollys envisa tass fiskar tag i min hand, och hon är inte nöjd förrän jag lägger den på hennes mage.
Jag smeker försiktigt och hhör hur magens ägare spinner högt, kniper med ögonen och fångar mina i sin blick.
Kattmammor vill liksom vara ett när de föder.
De är fem nu, babysarna. Och nästan bara hårbollar. Sådana som jag INTE skulle ha.
Jag skulle inte ha håriga nakenkatter, för det gillar jag inte.
Har aldrig gillat faktiskt.
Så hittade jag en väldigt trevlig hane.
Underbar stamtavla!
Superdupervrålsnygg!
Härlig mentalitet!
Och det bästa av allt – han har en fantastisk hälsostatus. Speciellt vad gäller hjärtan.
!!
Såklart jag måste para.
Bara ett aber. Han var ett hårmonster.
Luden.
Hårig. Punkare. Nakenkatt fast tvärtom…. Han var precis en sådan jag alltid sagt att jag ALDRIG skulle para med.
Jag parade.
Döttrarna svimmade (nästan) och mannen skrattade. Kompisen heppade på – ”såklart du ska para! Såklart du kanske får NÅGON hårig, men det blir bra för framtiden. Tänk på alla de andra fina du kommer få!”
Jag parade.
Tänkte på alla de fina vi skulle få.
OCH förstås på den fina blodslinjen jag fick in i min egen, som faktiskt också var rätt bra. Det kändes bra helt enkelt.
Pipen i boet låter krävande, och jag lägger några av de små tillrätta. Vrålen avtar och de hittar varsin tutte.
Mamma Molly ser tacksam ut, och jag förklarar viskande att jag inte heller gillar skrikiga småbarn. Man blir stressad vare sig man är en katt eller en trött människa.
De är fem nu.
En naken och fyra håriga.
Ja, såklart.
Jag KUNDE ju ha fått fyra nakna och EN hårig. Jag KUNDE ju ha fått alla nakna också för den delen.
Men det fick jag inte.
Hårbollarna har tagit över boet – och vi har världens sötaste, gulligaste, ulligaste hårtottar på Jean Dark idag! Ja, eller i natt kanske jag ska säga.
Molly blinkar trött när jag fotar, drar ungarna intill sig och tycker jag kan låta dem vara ifred.
Det ska jag också. Snart…
Måste bara se så att magen är tom, och ingen baby är kvar.
Har jag tur tar det inte allt för många timmar och jag hinner sno åt mig nån timme innan första dottern ska upp och komma iväg till skolan.
Mjau!
Alla sover.
Himlen är svart, sånär som på någon enstaka stjärna som blinkar ensamt där uppe. Jag hör avlägsna ljud från flygplanen som närmar sig Arlanda, det envetna surrandet från tvättmaskinen som jag satt på, och ett ensamt plingande i mobilen från Facebook. Folk uppdaterar och lajkar.
Är de inte kloka egentligen?! SOVER inte människor så här dags?
Hm.
Mollys envisa tass fiskar tag i min hand, och hon är inte nöjd förrän jag lägger den på hennes mage.
Jag smeker försiktigt och hhör hur magens ägare spinner högt, kniper med ögonen och fångar mina i sin blick.
Kattmammor vill liksom vara ett när de föder.
De är fem nu, babysarna. Och nästan bara hårbollar. Sådana som jag INTE skulle ha.
Jag skulle inte ha håriga nakenkatter, för det gillar jag inte.
Har aldrig gillat faktiskt.
Så hittade jag en väldigt trevlig hane.
Underbar stamtavla!
Superdupervrålsnygg!
Härlig mentalitet!
Och det bästa av allt – han har en fantastisk hälsostatus. Speciellt vad gäller hjärtan.
!!
Såklart jag måste para.
Bara ett aber. Han var ett hårmonster.
Luden.
Hårig. Punkare. Nakenkatt fast tvärtom…. Han var precis en sådan jag alltid sagt att jag ALDRIG skulle para med.
Jag parade.
Döttrarna svimmade (nästan) och mannen skrattade. Kompisen heppade på – ”såklart du ska para! Såklart du kanske får NÅGON hårig, men det blir bra för framtiden. Tänk på alla de andra fina du kommer få!”
Jag parade.
Tänkte på alla de fina vi skulle få.
OCH förstås på den fina blodslinjen jag fick in i min egen, som faktiskt också var rätt bra. Det kändes bra helt enkelt.
Pipen i boet låter krävande, och jag lägger några av de små tillrätta. Vrålen avtar och de hittar varsin tutte.
Mamma Molly ser tacksam ut, och jag förklarar viskande att jag inte heller gillar skrikiga småbarn. Man blir stressad vare sig man är en katt eller en trött människa.
De är fem nu.
En naken och fyra håriga.
Ja, såklart.
Jag KUNDE ju ha fått fyra nakna och EN hårig. Jag KUNDE ju ha fått alla nakna också för den delen.
Men det fick jag inte.
Hårbollarna har tagit över boet – och vi har världens sötaste, gulligaste, ulligaste hårtottar på Jean Dark idag! Ja, eller i natt kanske jag ska säga.
Molly blinkar trött när jag fotar, drar ungarna intill sig och tycker jag kan låta dem vara ifred.
Det ska jag också. Snart…
Måste bara se så att magen är tom, och ingen baby är kvar.
Har jag tur tar det inte allt för många timmar och jag hinner sno åt mig nån timme innan första dottern ska upp och komma iväg till skolan.
Mjau!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar